Misslyckats.

”Du har inte misslyckats förrän du ger upp”

Vet ni, då har jag misslyckats nu. För jag ger upp! Jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag kämpar för, om jag kämpar för något. Jag har kämpat och försökt varje dag nu väldigt länge, varje dag för att försöka ta mig upp igen. Men varför.? Det känns bara lönlöst alltihop. 

Så, jag ger upp! Orkar inte fortsätta kämpa längre. Inte när jag inte har något att kämpa för. 

Hur och vad jag än gör så blir det fel. Antingen rasar jag av det eller så påverkas folk i min omgivning negativt av det. Så… varför försöker jag ens.? Varför försöker jag göra saker med och för andra? Varför försöker jag lyfta upp mig själv.? Varför försöker jag vara glad.? Det är ingen idé. 

Det är inte meningen att jag ska komma upp igen. Så jag stannar här nere nu. Jag lär inom snart framtid ha eliminerat de få personerna jag har kvar i mitt liv, men det är nog vad som är bäst för dom. 

Den här veckan…

Alltså, den här veckan komet ju gå till historien som en katastrof! 

Började med att inte kunna sova alls pga saknad till min syster, en saknad som gjorde så brutalt ont.. sen kom onsdagen och jag åkte hem från jobbet efter två timmar för att de skulle göra en brandskyddskontroll hemma hos mig.. japp, 10.30 skulle de va där… 8 timmar senare hade de fortfarande inte dykt upp och irritationen var ett faktum… 

torsdag, började bra, jättebra faktiskt… sen blev jag kallad för tjock och ville sjunka ned i marken igen.. att ett ord kan såra så mycket.. 

klarade iaf arbetsdagen och kom hem till stressen.. packade in katterna i deras burar och åkte bort med dom till mormor.. känner att min kropp inte är med längre och jag ville typ spy. Åkte hem, skulle börja städa och fixa men fick lägga mig ned för kroppen sa ifrån.. seeen va det kört, jag spydde och spydde och spydde ännu mera… stressen tog ut sin rätt, i tolv timmar… 

fredag, ensam, satt och rullade tummarna och försökte fördriva tiden på något sätt eftersom ingen vågade träffa mig OM jag skulle ha varit magsjuk.. yaaaay… blekte håret, det gick ju åt helvete det med såklart. Fläckigt och jävligt… 

lördag, idag alltså… började med en hemmaavfärgning på håret som faktiskt gick bra. Åkte iväg till stan och letade hårfärg, hittar såklart inte den lila jag va ute efter så fick bli det näst bästa, rött! Åkte till pappa och bad e hjälpa mig med färgningen, i med tre förpackningar o sen vänta. Tvätta ur och vad ser jag, jo färgen tog inte så jag blev rosa och orange i skallen med blonda slingor! Fantastiskt! Ska något gå bra??? Vad gör jag sen.? Jo, telefonen ramlar från bordet och skärmfan går sönder! Vad är det med den här veckan????

Nu är jag less… har färgat håret för fjärde gången på ett dygn och nuuuu är jag rödhårig iaf! Men fortfarande med en trasig telefon.. 

snälla, säg att morgondagen blir bättre!

Sjunka ned i marken.

Jag har kämpat och kämpat för att få min kropp där jag vill ha den igen. Nu äntligen har jag passerat halvvägs och det är bara liiiite kvar. 

Lättnaden och glädjen jag kände för det var så härlig, så bra. Var…. 

där står man, som vilken dag som helst, och pratar om träning och mina mål med en vän. Jag får komplimanger om hur duktig jag har varit, att jag har lyckats så bra och börjat bli så smal, underbart att höra! Men in kliver du…. ”vadå smal, du är fortfarande lika tjock juu.” 

Där ville jag sjunka ned i marken… den tog så hårt, gjorde så ont… den meningen förstörde min dag och min självkänsla på samma gång. 

Jag hade äntligen börjat gilla mig själv igen, men nu känner jag bara att jag borde fortsätta gömma mig under mina stora tröjor och aldrig visa min kropp igen.

Den meningen hade inte rört mig ryggen om den kom från någon random människa. Men när den kommer från någon som jag ville kalla min vän, då gör den ont… 

vill inte ens se mig själv i spegeln just nu… blir äcklad.

Rädsla.

Att vara rädd är nog den värsta känslan som finns… jag har under en tid varit rädd, sett mig över axeln när jag är ute nånstans, pulsen har ökat när jag ser ett DM på instagram, ett namn dyker upp på fb och hela min kropp fryser… jag har varit rädd för att en person som en gång krossade mig, förstörde mig, försöker smyga sig in i mitt liv igen. Personen har ingenting här att göra, jag vill inte ha ”hen” i mitt liv, vill inte ha någon i mitt liv som bara vill mig ont. ”Hen” krossade mig en gång och det kommer aldrig få hända igen, men nu är jag rädd när ”hen” hittar små konstiga vägar in i mitt liv igen, sociala medier är hemskt ibland. Att bo i samma kommun är ännu värre… 

Min rädsla är inte rolig… för en vecka sen byggdes den på. Inte rädslan för att ”hen” ska komma in i mitt liv igen, utan rädslan för att förlora någon jag bryr mig så mycket om. Jag är på riktigt rädd för att förlora min vän.. även fast det nu är ”som vanligt” igen… rädslan består. 

Jag vet inte vad som är värst… att vara rädd för att någon ska lyckas smyga sig in i ens liv igen eller att vara rädd för att någon ska försvinna från ens liv.. båda samtidigt är definitivt inte roligt… det gör ont, fruktansvärt ont. Jag vill inte vara rädd längre… jag vill ha tillbaka min trygghet. 

Fuck..

Plötsligt kommer det ikapp dig. Saker du sagt eller skrivit för länge sen. Tankar och känslor du en gång hade. Sånt du aldrig ville att just den personen skulle se. Men, det slår sällan fel. Just den personen får reda på det ändå. 

Men, nånstans i det hela blir det bara så fel…. det tolkas som att det är nutid, som att jag har dolt något för den här personen. Det jag har sagt senaste tiden är som bortblåst, allt för något gammalt skit man skrev.  Paniken, rädslan, oron för att förlora en så viktig person. Den är brutal. Även fast det har fortsatt som innan så är de känslorna kvar. Jag är rädd, jag är orolig, jag har smått panik hela tiden.. jag vill inte förlora min vän, men jag är så rädd för att jag ska göra det. Allt för nåt skit jag skrev i september.. 

ibland önskar jag att känslor inte fanns, att tankar stannade i huvudet för alltid. Jag har i snart en veckas tid varit rädd för att förlora en otroligt kär vän. 

Från början var det inget märkvärdigt, men efter att en annan vän började ifrågasätta blev jag osäker, sen rädd… när jag uppmärksammade det, sättet, beteendet.. det var inte som vanligt. Just nu önskar jag att jag inte hade lyssnat. Att jag hade fortsatt tänka att det bara var en dålig dag…. men det hade inte hjälpt, inte efter dagens händelse som på riktigt gav mig panik. 

Jag hade glömt bort vad jag skrev då… jag hade förträngt de känslor jag en gång hade. Levde i nuet istället. Och det fick jag sota för. X antal timmar senare är jag fortfarande rädd och har lätt panik… det lär inte försvinna på ett tag heller… men, på med masken och låtsas att allt är okej igen. Det är jag duktig på.

Nedtryckt, förnedrad och sårad.

För en månad sen var allting på topp, livet lekte. Så gjorde även du. 

En dag som var så bra. Så härlig. Den slutade i tårar och självhat. Att en person kan trycka ned någon så hårt, så långt, få en att känna sig så otroligt värdelös, det trodde jag inte var möjligt. Ack så fel man kan ha. 

Den kvällen fick mig att stänga av igen, bli iskall mot allt som hade med dig att göra, du va ingenting. Kärlek, vad är det? 

Vi fortsatte prata ändå, efter tusentals ursäkter och dåligt samvete. Vi lärde känna varandra på ett annat sätt, på en djupare nivå. Jag hittade en trygghet i dig, ett lugn. Nu en månad senare har du sett hela mig, tjejen med masken, tjejen med sorgen och smärtan, tjejen med oändligt med kärlek till sin familj, den urflippade och otroligt spontana tjejen och den lugna, mysiga, sitta i soffan framför en film tjejen. 

Du är en person som har ett enormt hjärta för vänner och familj, men där stannar det. Du är en fantastisk person som får mig att skratta och le även när jag är på botten. Du blev en viktig del i mitt liv, på otroligt kort tid. 

Men trots allt det bra, så är fortfarande känslan av att vara värdelös kvar, den kan du inte ta bort. Orden går inte att sudda ut igen. 

Varje dag i en månad har jag känt mig värdelös, jag har letat efter min plats igen. Men jag hittar den inte. Jag hittar inte mig själv igen. Mitt leende är borta, kärleken är död, ensamheten äter upp mig inifrån. 

Julafton, en dag med familjen, 15 personer i samma rum, hela dagen. Så mycket glädje och kärlek. Men det finns ingen annan dag på året som jag känner mig så fruktansvärt ensam. Man sitter där, omringad av familjen, och i den finns flera små familjer, och så kommer jag. Ensam, i ett hörn i soffan. Jag hatar den känslan…
Nu är det här året snart över igen. Och jag vill verkligen inte avsluta det på botten. Jag vill inte känna mig värdelös, jag vill inte känna mig ensam… jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Den där glada, spralliga tjejen som min familj älskade att ha nära, älskade att se hur jag skrattade så tårarna sprutade och luften tog slut. Jag vill hitta det igen, torka tårarna och le igen. Lägga bort masken och bara vara jag. Jag har fem dagar på mig. Och tårarna forsar.

Ångest och oro

jag har under några år kämpat för att lära mig hantera min ångest. Än idag är det svårt att hantera den vissa gånger. Som nu, jag sitter mitt i min säng, tårarna forsar och det känns som att någon kväver mig långsamt och plågsamt. Jag gör allt jag kan för att stoppa det här, för att få bort den här känslan av att sakta ätas upp inifrån.

De flesta av oss med jobb har ”söndagsångest”. Den där jobbiga känslan när man inser att helgen redan är förbi och larmet ringer imorn igen. Det får jag med, varje söndag. 

Men den här söndagen är värre än alla andra. För första gången på två år så har jag sån ångest för att gå till jobbet, för jag vet att vad jag än gör så kommer skitsnacket börja om igen och jag har ingen plats i min grupp. Allt för att jag är duktig på det jag gör, för att jag har varit där längst, för att jag är tjej. 

Sista tiden innan semestern så hade jag ingen att prata med i min grupp, jag bara fanns. Så när rasten väl kom så gick jag till de andra grupperna, där folk faktiskt tycker om mig, där dom inte snackar om mig på ett elakt sätt. Där jag kan vara jag. 

Den här hösten kommer jag att byta grupp. För jag vill vara glad över att åka till jobbet igen. Jag vill inte ha en klump i magen av oro, jag vill inte vara ensam, jag vill inte må dåligt för att andra snackar skit och stör sig på mig för att jag är duktig på mitt jobb. Jag vill vara någonstans där min kunskap uppskattas av någon iaf. Och det vet jag att det finns. Två ställen iaf. Så vi får se. 

Smärta.

Idag för ett år sen kommer jag ihåg att min lägenhet var ett kaos… Det låg kläder överallt, dammtussar större än katterna låg runt alla möbler och i köket staplades disken på hög.. 

Idag för ett år sen var jag kaos. Varje dag tvingade jag mig själv att gå upp, tvingade mig själv att le och tvingade mig själv att äta på jobbet iaf, men hemma blev det i bästa fall ett glas vatten… 

Idag för ett år sen var mitt liv upp och ner. Och det kommer tillbaka nu igen. Tårarna rinner, kläderna samlas mer och mer på golvet, köket börjar likna ett bombnedslag. Och även fast jag är medveten om det så gör jag ingenting åt saken… För det gör för ont att tänka och känna.  Jag känner bara smärta, sorg och saknad just nu. Resten skiter jag fullständigt i. 

Jag vet att man inte mår bra om det är stökigt i ens hem, men jag orkar inte, jag vill inte…. 

På måndag skulle min syster fylla 25…. 25!! Men jag får inte fira det, jag kan inte fira det… Jag får åka till jobbet, hålla inne känslorna i 10 timmar, gå och köpa rosor för att sen ta en promenad för att säga grattis och gråta vid en gravsten…

I tre år nu har det varit så.. Jag säger grattis till min systers gravsten… Det borde bli lättare, men varje år blir det likadant… Jag lever i ett kaos och spenderar dagarna i tårar… 
Faan vad jag saknar dig! Jag vill inte gå en dag till utan dig! Kom hem igen! ❤️

Hemsk

Idag när jag vaknade så kände jag direkt att det va en sån dag då jag bara borde somna om igen och göra ett nytt försök imorgon…

Trots det så gick jag upp, klädde på mig, fixade allt inför jobb och åkte och jobbade.. Gick relativt bra med några mindre missöden på området.. Standard på mitt jobb… 

Kom hem, njöt av vårsolen, handlade, promenerade lite och kände att dagen kanske inte skulle va så hemsk ändå.. Tills för en timme sen..

Syster på sjukhuset efter en ”lätt misshandel”… Och här sitter jag, fly förbannad med tårar som forsar ner och jag vet inte vad jag ska göra av ilskan.. 

Kan inte folk bara ge faaan i henne, hon har fått tillräckligt med skit nu! Det va tillräckligt för länge sen! Mina syskon är mitt allt här i livet, jag skulle göra allt för dom precis som dom skulle för mig. Vi tar hand om varandra i vått och torrt.. Och att få höra något sånt här gör så fruktansvärt ont i systers hjärta… Man känner sig så maktlös… För oavsett vad jag gör så kan jag inte ändra på något. 

Jag kan bara finnas här för henne och ta hand om henne. Visa henne att det inte bara är mörker i världen, även fast det känns som det just nu. Livet blir lättare och bättre och de flesta slutar bete sig såhär med tiden. Men idioter kommer alltid att finnas, överallt. Men vi lär oss också att hantera dom och att stänga ute deras skitsnack. Misshandel är dock svårt att stänga ute… 

Mina älskade systrar… Jag älskar er med hela mitt hjärta och mer därtill.  

 

Spärrar

Nu har jag inte skrivit här sen början av februari, inspirationen har inte funnits här och finns inte den så blir det dåliga inlägg. Så, jag har struntat i mina 365 inlägg på ett år. 

Nu tänkte jag däremot skriva om spärrar, inte vägspärrar utan mentala spärrar. Dom där jävlarna som stoppar oss från att göra det vi vill. 

Du kan ha all vilja, motivation, ork, styrka, ja allt som finns i världen. Men har du en mental spärr så kommer det ändå inte gå. 

Du har den där spärren som säger ”nej, du kan inte, du ska inte, du kommer inte klara det, du är inte tillräckligt bra, du kommer misslyckas” och den ifrågasätter allt du gör. Varför? Det är det ingen som vet egentligen, men jag har en teori. 

Ni vet när man växer upp, när alla jävlas med varandra och vissa av oss har oturen att bli mobbade av några individer. Man för dagligen höra frågor om huruvida man klarar en viss sak, om man är bra nog. Eller så får man höra hur dålig man är, att det aldrig kommer går, varför ens försöka när du kommer misslyckas.  Den delen av våra liv sätter nog en prägel på vårat vuxna liv. Och den delen av våra liv sätter nog mentala spärrar i oss. 

Dom här spärrarna är farliga för oss. Dom håller oss tillbaka där vi egentligen skulle kunna skina. Dom stoppar oss från att utmana oss själva. 

Mina mentala spärrar gör att jag inte längre vågar. Dom gör så att jag ger upp halvvägs. Dom gör så att jag inte känner mig nöjd med något jag gör. 

För jag är inte tillräckligt bra.