Jag har kämpat och kämpat för att få min kropp där jag vill ha den igen. Nu äntligen har jag passerat halvvägs och det är bara liiiite kvar.
Lättnaden och glädjen jag kände för det var så härlig, så bra. Var….
där står man, som vilken dag som helst, och pratar om träning och mina mål med en vän. Jag får komplimanger om hur duktig jag har varit, att jag har lyckats så bra och börjat bli så smal, underbart att höra! Men in kliver du…. ”vadå smal, du är fortfarande lika tjock juu.”
Där ville jag sjunka ned i marken… den tog så hårt, gjorde så ont… den meningen förstörde min dag och min självkänsla på samma gång.
Jag hade äntligen börjat gilla mig själv igen, men nu känner jag bara att jag borde fortsätta gömma mig under mina stora tröjor och aldrig visa min kropp igen.
Den meningen hade inte rört mig ryggen om den kom från någon random människa. Men när den kommer från någon som jag ville kalla min vän, då gör den ont…
vill inte ens se mig själv i spegeln just nu… blir äcklad.
Tishiii 