klockan är alltså fem i halv elva… Jag har varit vaken i fem timmar nu..
That’s insane!!
Nej men jaa, jag vaknade självmant runt halvsex imorse, inte ett dugg trött.
Hör verkligen inte till vanligheterna men, det är väl bra att det händer nån gång.
Jag lyckades ta mig ut på en powerwalk när jag fortfarande var hyfsat nyvaken,
det var riktigt skönt men sjuukt fuktigt i luften ute då, dimma och grejjer med.. Usch..
Just nu sitter jag på min säng, färdigsminkad, färdigfixat hår, rätt kläder på mig och bara väntar..
Väntar på att klockan ska bli lite mera så att jag kan gå ner mot bussen.
Vad ska jag göra tills dess?
Ta en tidigare buss och ta en vända på stan?
Eller bara sitta här och glo, plinka lite på gitarren emellanåt och ha riktigt tråkigt.?
Vet ni… Ja det gör ni,(iaf om ni har läst tidigare) killen jag var på dejt med tidigare i år,
han som nu bor i australien…
Vi sa innan han åkte att vi skulle hålla kontakten osv, men det gick ju som det gick..
Vi mejlade ett par gånger sen slutade han svara, antog att han hade tröttnat och inte orkade mer..
Det var ju trots allt jag som dissade honom, flera gånger om…(Jaa, det är dålig stil jag vet)
Jag fick ett mail från honom imorse..
Och jag är då en sån som läser mellan raderna ganska ofta…
När jag läste det där mailet från honom, kom till dom sista meningarna,
då kändes det faktiskt som att han saknade mig..
Jag vet inte om jag saknar honom längre,
jag gjorde det förut, men nu vet jag inte.
Visst, det skulle vara kul att träffa honom igen och så,
men så känner jag för många, även fast jag inte saknar dom.
Jag blev chockad när jag fick det där mailet, jag hade inte räknat med att höra från honom igen.
Men tänk så fel man kan ha ibland.
Min förra bästa vän ska komma hit någon dag, säger hon iaf..
Men jag vet hur det brukar bli..
Hon säger ”Ja men självklart ska vi träffas, vi får fixa det någon dag.”
och verkar jätteglad över den idéen..
En månad senare har man fortfarande inte träffat henne eller ens hörs något ifrån henne…
Så, jag antar att det bara är jag nu..
På tal om en månad… Idag är det exakt fyra veckor sen jag jobbade min sista dag på Camfil..
Och idag ska jag tillbaka dit för första gången sen dess.
Vet ni hur sjukt det känns?
Jag blir tårögd bara jag tänker på det..
Jag saknar stället, saknar folket, rutinerna, det sociala livet.
Idag ska jag in dit igen, se mina gamla ”chefer” i ögonen igen,
se lokalerna… Damn, kommer kännas så fel.
Men det är mitt avslut, nu säger jag hej då till det där stället.
Det är inte det enda som kommer att avslutas idag,
kommer att avsluta en vänskap också.
Sorgligt men sant.
Nu ska jag ta och plinka på gitarren en liten stund, sen tar jag en tidigare buss in till stan och tar en vända där..
Sen får jag ÄNTLIGEN träffa min älskade lilla skrutt. ❤
See ya/ Tishiii