jag har under några år kämpat för att lära mig hantera min ångest. Än idag är det svårt att hantera den vissa gånger. Som nu, jag sitter mitt i min säng, tårarna forsar och det känns som att någon kväver mig långsamt och plågsamt. Jag gör allt jag kan för att stoppa det här, för att få bort den här känslan av att sakta ätas upp inifrån.
De flesta av oss med jobb har ”söndagsångest”. Den där jobbiga känslan när man inser att helgen redan är förbi och larmet ringer imorn igen. Det får jag med, varje söndag.
Men den här söndagen är värre än alla andra. För första gången på två år så har jag sån ångest för att gå till jobbet, för jag vet att vad jag än gör så kommer skitsnacket börja om igen och jag har ingen plats i min grupp. Allt för att jag är duktig på det jag gör, för att jag har varit där längst, för att jag är tjej.
Sista tiden innan semestern så hade jag ingen att prata med i min grupp, jag bara fanns. Så när rasten väl kom så gick jag till de andra grupperna, där folk faktiskt tycker om mig, där dom inte snackar om mig på ett elakt sätt. Där jag kan vara jag.
Den här hösten kommer jag att byta grupp. För jag vill vara glad över att åka till jobbet igen. Jag vill inte ha en klump i magen av oro, jag vill inte vara ensam, jag vill inte må dåligt för att andra snackar skit och stör sig på mig för att jag är duktig på mitt jobb. Jag vill vara någonstans där min kunskap uppskattas av någon iaf. Och det vet jag att det finns. Två ställen iaf. Så vi får se.
Tishiii 