Jag längtar såå.
Vill åka till er nu, vill träffa dig nu. Det är länge sen jag träffade dig. Det ska inte få gå så lång tid emellan.
Jag längtar tills jag får se dig när vi kommer dit. Jag kommer säkert ha et jätte stort leende på mina läppar då.
Syster jag saknar dig. Önskar att dom här dagarna fram tills jag får träffa dig igen går fort. ❤
En tid i livet får alla höra ord av folk runt omkring en.
Men att få höra olika glåpord i flera års tid av sina klasskompisar, det är inte lätt.
Jag har i nästan hela mitt liv hört folk runt omkring mig kalla andra för saker, men inte ofta var det riktat mot mig i mina tidigare år. Efter ett par år i skolan började det, jag passade inte riktigt in. Jag visste att jag inte var som dom, jag var anorlunda.
Vad skiljde mig från dom? Det vet jag inte ens nu.
Under min tid i högstadiet fick jag höra ord, elaka ord, om mina vänner, bekanta, mig själv och även om min familj, min syster ialla fall.
I börjar tog jag inte åt mig, trodde jag.. Men det gjorde jag, för varje gång jag hade fått höra något om mig själv så gick jag hem, funderade hela vägen hem på om dom hade rätt, hade dom i skolan rätt om mig, var det fel på mig, hade jag missat att se det? Jag tänkte inte på det så mycket då, jag sa ingenting till någon. Jag va tyst, trodde inte att det var något speciellt. I sexan kommer jag ihåg att en kille i min klass, som då tidigare hade knäckt mitt näsben, han satt med nästan alla killar i min klass i korridoren, jag satt i ett rum brevid med dörren öppen, jag hörde mitt namn, jag hörde honom nämna min syster. Han sa att jag skulle bli mobbad för livet för att min syster var lesbisk. Men det var hon juh inte, det är hon inte. Jag mådde riktigt dåligt då. Hu kan man säga såna saker?
I sjuan fick vi två nya i klassen, jag blev kompis med en av dom. Det var inga problem. Hon var snäll, hon tyckte inte illa om mig heller. Men jag trodde inte att folk skulle börja tycka mer illa om mig för att jag umgicks med henne. Jag fick en hel del ovänner då. Flera stycken som inte ens pratar med mig idag.
Men jag lyckades även få en riktigt bra vän, Han blev en av mina bästa vänner, han var en av dom som stötade mig när jag mådde som sämst sista året i grundskolan. Han var en sån kille som var såhär dumdryg, han sa saker som ett skämt men som kunde uppfattas på fel sätt.
Jag då, jag har aldrig riktigt gillat min kropp, jag har nästan alltid velat bli smalare eller så och det visste han om, han visste att jag hade extremt dåligt självfötroende, och ändå så kallade han mig för tjockis, sa att jag va stor osv från åttan till sommaren mellan första och andra ring. Men det han inte visste var att i höstterminen i ettan så slutade jag nästan äta helt, det enda jag åt var middag. Jag gick ner 9-12 kg då. Jag blev riktigt smal. Jag visste inte varför jag gjorde det först men sen efter ett par månader som kom jag på det.
Sommaren mellan etan och tvåan så mötte jag honom i centrum med min pojkvän, han ropade knubbis efter mig, jag brydde mig inte så mycket då, eller jo det gjorde jag, men jag visade det inte förns han hade gått. Jag hade inte sagt något till honom om det då. Sen en månad senare kanske så mötte jag honom igen med min bästa kompis. Vi stog och pratade som vanligt och han börjar säga att jag är stor. Jag konfronterade honom, jag sa som det var att jag hade mått riktigt dåligt för det han hade kallat mig för, att jag gick ner ca 10 kg på grund av hans ord. Att jag inte ville må dålig för det längre. Han började nästan gråta när jag hade sagt allt, han gick fram till mig, gav mig en kram och sa förlåt. Jag visste inte vad jag skulle göra, skule jag förlåta honom eller inte?
Det här är långt ifrån allt jag har varit med om.
Mer om orden kommer någon annan dag.
Idag mår jag tillräckligt bra för att ha ett stabilt förhållande, klarar av skolan och familjen är som den alltid har varit, både närvarande och frånvarande.
// Tishii
Tishiii 