Den här veckan…

Alltså, den här veckan komet ju gå till historien som en katastrof! 

Började med att inte kunna sova alls pga saknad till min syster, en saknad som gjorde så brutalt ont.. sen kom onsdagen och jag åkte hem från jobbet efter två timmar för att de skulle göra en brandskyddskontroll hemma hos mig.. japp, 10.30 skulle de va där… 8 timmar senare hade de fortfarande inte dykt upp och irritationen var ett faktum… 

torsdag, började bra, jättebra faktiskt… sen blev jag kallad för tjock och ville sjunka ned i marken igen.. att ett ord kan såra så mycket.. 

klarade iaf arbetsdagen och kom hem till stressen.. packade in katterna i deras burar och åkte bort med dom till mormor.. känner att min kropp inte är med längre och jag ville typ spy. Åkte hem, skulle börja städa och fixa men fick lägga mig ned för kroppen sa ifrån.. seeen va det kört, jag spydde och spydde och spydde ännu mera… stressen tog ut sin rätt, i tolv timmar… 

fredag, ensam, satt och rullade tummarna och försökte fördriva tiden på något sätt eftersom ingen vågade träffa mig OM jag skulle ha varit magsjuk.. yaaaay… blekte håret, det gick ju åt helvete det med såklart. Fläckigt och jävligt… 

lördag, idag alltså… började med en hemmaavfärgning på håret som faktiskt gick bra. Åkte iväg till stan och letade hårfärg, hittar såklart inte den lila jag va ute efter så fick bli det näst bästa, rött! Åkte till pappa och bad e hjälpa mig med färgningen, i med tre förpackningar o sen vänta. Tvätta ur och vad ser jag, jo färgen tog inte så jag blev rosa och orange i skallen med blonda slingor! Fantastiskt! Ska något gå bra??? Vad gör jag sen.? Jo, telefonen ramlar från bordet och skärmfan går sönder! Vad är det med den här veckan????

Nu är jag less… har färgat håret för fjärde gången på ett dygn och nuuuu är jag rödhårig iaf! Men fortfarande med en trasig telefon.. 

snälla, säg att morgondagen blir bättre!

Sjunka ned i marken.

Jag har kämpat och kämpat för att få min kropp där jag vill ha den igen. Nu äntligen har jag passerat halvvägs och det är bara liiiite kvar. 

Lättnaden och glädjen jag kände för det var så härlig, så bra. Var…. 

där står man, som vilken dag som helst, och pratar om träning och mina mål med en vän. Jag får komplimanger om hur duktig jag har varit, att jag har lyckats så bra och börjat bli så smal, underbart att höra! Men in kliver du…. ”vadå smal, du är fortfarande lika tjock juu.” 

Där ville jag sjunka ned i marken… den tog så hårt, gjorde så ont… den meningen förstörde min dag och min självkänsla på samma gång. 

Jag hade äntligen börjat gilla mig själv igen, men nu känner jag bara att jag borde fortsätta gömma mig under mina stora tröjor och aldrig visa min kropp igen.

Den meningen hade inte rört mig ryggen om den kom från någon random människa. Men när den kommer från någon som jag ville kalla min vän, då gör den ont… 

vill inte ens se mig själv i spegeln just nu… blir äcklad.

Rädsla.

Att vara rädd är nog den värsta känslan som finns… jag har under en tid varit rädd, sett mig över axeln när jag är ute nånstans, pulsen har ökat när jag ser ett DM på instagram, ett namn dyker upp på fb och hela min kropp fryser… jag har varit rädd för att en person som en gång krossade mig, förstörde mig, försöker smyga sig in i mitt liv igen. Personen har ingenting här att göra, jag vill inte ha ”hen” i mitt liv, vill inte ha någon i mitt liv som bara vill mig ont. ”Hen” krossade mig en gång och det kommer aldrig få hända igen, men nu är jag rädd när ”hen” hittar små konstiga vägar in i mitt liv igen, sociala medier är hemskt ibland. Att bo i samma kommun är ännu värre… 

Min rädsla är inte rolig… för en vecka sen byggdes den på. Inte rädslan för att ”hen” ska komma in i mitt liv igen, utan rädslan för att förlora någon jag bryr mig så mycket om. Jag är på riktigt rädd för att förlora min vän.. även fast det nu är ”som vanligt” igen… rädslan består. 

Jag vet inte vad som är värst… att vara rädd för att någon ska lyckas smyga sig in i ens liv igen eller att vara rädd för att någon ska försvinna från ens liv.. båda samtidigt är definitivt inte roligt… det gör ont, fruktansvärt ont. Jag vill inte vara rädd längre… jag vill ha tillbaka min trygghet. 

Fuck..

Plötsligt kommer det ikapp dig. Saker du sagt eller skrivit för länge sen. Tankar och känslor du en gång hade. Sånt du aldrig ville att just den personen skulle se. Men, det slår sällan fel. Just den personen får reda på det ändå. 

Men, nånstans i det hela blir det bara så fel…. det tolkas som att det är nutid, som att jag har dolt något för den här personen. Det jag har sagt senaste tiden är som bortblåst, allt för något gammalt skit man skrev.  Paniken, rädslan, oron för att förlora en så viktig person. Den är brutal. Även fast det har fortsatt som innan så är de känslorna kvar. Jag är rädd, jag är orolig, jag har smått panik hela tiden.. jag vill inte förlora min vän, men jag är så rädd för att jag ska göra det. Allt för nåt skit jag skrev i september.. 

ibland önskar jag att känslor inte fanns, att tankar stannade i huvudet för alltid. Jag har i snart en veckas tid varit rädd för att förlora en otroligt kär vän. 

Från början var det inget märkvärdigt, men efter att en annan vän började ifrågasätta blev jag osäker, sen rädd… när jag uppmärksammade det, sättet, beteendet.. det var inte som vanligt. Just nu önskar jag att jag inte hade lyssnat. Att jag hade fortsatt tänka att det bara var en dålig dag…. men det hade inte hjälpt, inte efter dagens händelse som på riktigt gav mig panik. 

Jag hade glömt bort vad jag skrev då… jag hade förträngt de känslor jag en gång hade. Levde i nuet istället. Och det fick jag sota för. X antal timmar senare är jag fortfarande rädd och har lätt panik… det lär inte försvinna på ett tag heller… men, på med masken och låtsas att allt är okej igen. Det är jag duktig på.