För ett tag sedan var familjen ute på Öland och hade
en väldigt trevlig kväll med minigolf, avslutade den på stranden.
Här får ni några bilder från den kvällen, som jag gillar. 🙂
Mamma och hennes fina sambo V. 🙂
Mamma Igen.
Till och med Jag tog mig ner i vattnet. 🙂
Avslutar inlägget med en bättre bild på mig som blondie..
Läskigt att var blond, trivs inte jättebra även fast det ser bra ut.
Ha en fortsatt bra vecka hörrni. 🙂
/Tishiii
Det har varit ont om inspiration i mitt liv senaste tiden.
Jag har inte kunnat skriva eller rita något alls faktiskt.
Men, idag hittade min mamma en tjej på instagram..
En grymt duktig tjej, konststuderande som fokuserade
mest på fotorealism. Hon var så sjuuukt duktig vilket
fick mig att vilja träna ännu mer än vad jag har gjort.
Jag vet ju att jag kan, bara jag vill och inte ger upp.
Kollade vad hon använder för pennor, det är ju väldigt
viktigt att ha bra redskap när man håller på, oavsett
vad det är man gör. Du kan inte ha något köpt på rusta
om du vill få perfekta resultat liksom. (har inget emot rusta)
Och, efter många om och men så hittade jag pennorna…
Men min ekonomi säger nej till dom tyvärr..
Så, det här inlägget är väl lite till min familj..
Är ute i god tid för jul och födelsedag serru..
Jag skulle mer än något annat vilja ha ett set med 72st
prismacolor premier colored pencils i vinter..
gärna redan nu men, setet kostar liksom 899kr, så inget
man kan få över natten precis…
Nu vet ni iaf att jag vill ha dom för att kunna bli ännu
bättre på det jag gör, min terapi.
Oh, just det.. Dom finns på pysseltagen.se under
färger och pennor > Pennor > prismacolor premier.
Ha det i åtanke om ni vill köpa julklapp/födelsedagspresent
till mig i vinter? Pleeeeaaaase. *blink blink*
Nej, nu tänkte jag återgå till min öl och serier innan sängen
ropar alldeles för högt på mig.
sov gott alla./ Tishiii
Det är många i min närhet som är oroliga för mig.
För att jag vill gå ner totalt 13kg i vikt.
Men, ni behöver inte vara oroliga för mig.
Jag vill inte bli skinn och ben igen, jag har varit
där och jag mådde skit.
Jag vill ha tillbaka den kroppen jag hade förra
året, då trivdes jag verkligen med min kropp
och med min vikt. Just nu gör jag inte det..
Vågen visar mer än den ska och fettet väller
över båda kjolar och jeans. Jag mår inte bra
av det.
Jag vet att jag fortfarande är ”smal”, men…
Man ska väl må bra också?
Det här är mitt mål. 67kg och att trivas med
hur kroppen ser ut igen. Det finns fortfarande
lite ”att ta i”, alltså inte bara muskler..
Jag har också sagt att jag kan strunta i vad
vågen visar, men jag vill ha den här kroppen
igen, så jag kan gå med lite kortare tishor
eller ha tighta jeans utan att behöva ha någon
slapp tröja till det.
Jag hoppas ni förstår nu, jag vill inte bli ett
skelett. Jag vill bara trivas och må bra.
Snälla, kan någon ge mig denna mannen!!! Herrejävlar alltså.
Han har verkligen det utseendet jag gillar på killar och hans personlighet är otrolig. (Iaf det han visar i intervjuer)
Jatack säger jag!!
Ja, i förra inlägget så läste ni om hur glad men
samtidigt full av ångest jag var..
Det blev värre med ångesten kan jag säga..
Men sen bättre igen när jag läste två fina
kommentarer, en från E och en från mamma.
Tack så jätte mycket båda två.
Och tack alla andra också för erat stöd och
allt hjälp jag har fått på vägen nu.
När jag först sökte jobbet så kände jag att
jag har ingen chans, jag bor för långt bort.
Dagen efter så ringde dom, ” Hej Therere,
det här är ****** från ******, vi har läst din
ansökan och skulle vilja att du kommer in
på en intervju.” ”Oj, jaa, när då?”
”Kan du imorn?” ”Absolut, ehm.. jag kan
vara där vid tre, funkar det?” ”Klockan tre
blir bra, du ska träffa en tjej som heter
****** och du ska till den här byggnaden,
****** kommer att skicka ett mail med info
om allt du behöver ha med, vart du ska
och även en karta så att du hittar”
”Det låter jätte bra, tack så mycket!”
”Tack själv, och lycka till, hej då.”
Känslan efter det var obeskrivlig…
Jag fick en intervju, 40 mil från där jag bor,
dagen efter!! *Panik*
Ringde låtsaspappan och berättade för
honom och under samtalet ropar mamma
som då satt bredvid mig ”Tar du ledigt imorn
så kör vi henne till intervjun?” Sagt och gjort,
jag fick skjuts, 40 mil, för att gå på en intervju.
Intervjun gick kanonbra tyckte jag, och de ville
att jag skulle göra en hälsokontroll, *crap!!*
jag va tvungen att stanna över natten för det
var för sent på dagen för att kunna göra en..
Inget att göra, jag stannade kvar och dagen
efter körde min farmor mig till och från hälso-
kontrollen som även min ”syster” va på samtidigt.
Allt var bra förutom min hörsel, har en lätt
bullerskada på båda öronen..
Sen var det bara att vänta och vänta, och vänta..
Tiden gick, en dag, två dagar, tre dagar..
En vecka, en och en halv, semester…
Ingenting under semestern heller..
Jag visste att det va kört, dom hade ringt annars..
I måndags började jag jobba igen efter semestern,
kändes tråkigt att säga till mina kollegor att jag inte
hade fått något svar än, för det såg ut som dom
tänkte ”Okej, hon fick inte jobbet då..”…
I onsdags, då ringde det åh så bekanta numret igen.
”Hej Therese, det är ****** från ******, vi skulle vilja att
du kommer hit och träffar en produktionsledare.”
”Oj, jaha.. ehm, när då?” ”Imorn om det går bra,
vi stänger för semester snart och han vill träffa dig
nu, går allting bra och ni funkar ihop så börjar du
jobba direkt efter semestern om fyra veckor.”
”Oj, ja..självklart.. Jag ska egentligen jobba, men
jag löser det, kan jag ringa dig om en timme och
se hur det har gått för mig med jobb osv?”
”Jag ringer dig runt fyra och så ser vi hur det
ligger till.” ”Tack så jätte mycket.” ”Tack själv, hej då.”
Jag kämpade på, löste problemet och hade ett långt
samtal med PL’en om mig, företaget, mina förväntningar osv.
Det sista han sa va ”Då ses vi snart då”.. Det fick det att
pirra till i magen på mig, det kanske fanns en chans..
Väntade, stirrade på telefonen och väntade ännu mer..
Inget samtal igår… Idag, vaknade tidigt, stirrade på telefonen..
Och där, fem över ett så ringer det där bekanta numret igen.
Tårar byggs upp i ögonen på mig när jag svarar.. Livrädd!!
”Hej Therese, det är ******. Jag har pratat med ******* nu och
han var så imponerad av dig och ditt sätt så han sa att det
var ett självklart ja från honom.” ”Menar du det??” ”Ja, så vi
skulle vilja erbjuda dig det här jobbet från och med 13 augusti”
”Oh herregud, tack så jätte mycket”*håller tillbaka tårarna*
”hehe, jag antar att det är ett ja..?” ”jaaa, verkligen!!! och vad
glad jag blir, tack!” ”Då kommer du få komma in till oss och
skriva på papper kl 10 den 12e och sedan börjar intron den
13e på riktigt, sen är det två dagar träning innan du sätter
igång själv. ***** kommer ringa dig angående storlek på skor
och kläder torsdagen innan så allt är klart” ”Det låter jättebra,
tack igen.. Jag är såå glad just nu” ”Så lite så, grattis, så ses
vi om fyra veckor ungefär. Hej då”
Jag va sååå glad, så jag grät och grät och grät.. Ringde alla
som tidigare sagt ”ring när du hör något” och messade några
som också va nyfikna.. Pappa blev överlycklig, E blev nog
överlycklig hon med, min extra-mamma lät nästan lite mållös.
Och mamma är som ni kanske såg i kommentarerna på förra
inlägget både glad och stolt..
Jag har idag sagt upp mig från mitt jobb, fått massa grattis
från chefen som är glad för min skull (tack o lov)… Och
kollat om det finns några lediga lägenheter, vilket det är
dåligt med, om jag inte vill ha en trea eller fyra som kostar
9000-10000 i månader… Kallhyra..
Men, jag har boende tills jag hittar något eget iaf.
Och att ta mig till och från jobbet är inga problem heller.
Så, nu ska jag jobba fyra veckor till, packa på mina
fem-sex lediga dagar och sen flyttar jag, och börjar jobba
på heltid och har min syster i samma kommun..
Kommer nog bli riktigt bra, men kommer sakna mamma.
Tur att det finns nuss, tåg och flyg, eller hur.? 😛
nej, nu ska jag under täcket.. Jobb imorgon igen.
Sov gott alla.// En överlycklig Tishiii 🙂
Både av ångest och lycka..
Börjar med det positiva.
Jag var på jobbintervju osv för ett företag som ligger
en bit ifrån där jag är uppväxt. Det gick bra men jag
fick aldrig något svar och trodde det var kört.
Idag ringde dom, och imorgon ska jag träffa en
produktionsledare, går det bra så är jobbet mitt.
Vilket fick mig att börja gråta.
Ångesten.
Även fast jag är lycklig över detta så känner
jag mig illa till mods, jag känner mig dum.
Jag mår illa av tanken på allt min mamma
har gjort för mig sedan jag blev av med mitt
förra jobb. Och nu sökte jag jobb 35-40 mil
ifrån henne och flyttar eventuellt om en månad.
Och att lämna mitt nuvarande deltidsjobb
känns inte heller bra, känner mig dum för
det med, men chefen stöttar mig.
Min lilla skrutt blir överlycklig om jag får
det här jobbet nu, det är det som gör mig
mest lycklig. Hennes leende kommer vara
otroligt och jag kommer gråta.
Så… Håll tummarna för mig imorn kl1500.
Nu lägger jag bort datorn och packar.
Den här låten..
Ja, ni som känner mig vet hur den meningen fortsätter..
Lyssna och läs texten.
Once upon a time, a few mistakes ago
I was in your sights, you got me alone
You found me.
You found me.
You found me.
I guess you didn’t care, and I guess I liked that,
And when I fell hard, you took a step back.
Without me
Without me
Without me
And he’s long gone, when he’s next to me,
And I realize the blame is on me.
Chorus
‘Cause I knew you were trouble when you walked in.
So shame on me now
Flew me to places I’d never been.
Till you put me down.
Oh, I knew you were trouble when you walked in.
So shame on me now
Flew me to places I’d never been.
Now I’m lying on the cold hard ground.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
No apologies, he’ll never see you cry,
Pretends he doesn’t know that he’s the reason why.
You’re drowning
You’re drowning
You’re drowning
Now I heard you moved on, from whispers on the street,
A new notch in your belt is all I’ll ever be.
And now I see,
now I see,
now I see.
He was long gone when he met me,
And I realize the joke is on me.
Chorus
I knew you were trouble when you walked in,
So shame on me now
Flew me to places I’d never been,
Till you put me down.
Oh, I knew you were trouble when you walked in,
So shame on me now
Flew me to places I’d never been,
Now I’m lying on the cold hard ground.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
And the saddest fear, comes creeping in,
That you never loved me, or her, or anyone, or anything, yeaaaa.
Chorus
I knew you were trouble when you walked in,
So shame on me now
Flew me to places I’d never been,
Till you put me down.
Oh I knew you were trouble when you walked in (knew right there x2).
So shame on me now
Flew me to places I’d never been.
Now I’m lying on the cold hard ground.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
Oh, Oh
Trouble, Trouble, Trouble.
/Tishiii..
Jag börjar tro att jag har ett lätt självdestruktivt beteende… Inte så att jag skadar mig med knivar eller så..
Utan jag tror att det är med psykiskt och känslomässigt…
Jag tror att en del av mig fortfarande mår fruktansvärt dåligt och jag låter mig själv såras, skadas osv pga det..
Jag trodde för inte alls länge sen att allting var bra, att jag hade mina svackor två gånger om året.. Men igår bevisades motsatsen.. Jag bröt ihop, flera gånger på tolv timmar.
Ångesten var nära om och om igen..
Varför utsätter jag mig för saker som jag vet kommer skada mig tillslut.?
Varför låter jag någon få mig att känna mig så liten, så sviken, så ensam? Samtidigt som jag känner både glädje och hat..
Jag skulle nog kunna få det att sluta, men jag gör det inte. Vill jag plåga mig?
Mår jag så dåligt men döljer det så mycket så jag utsätter mig för känslomässigt sabotage för att släppa ut alla känslor till slut..?
Eller har någon ett sånt jävla grepp om mig så jag inte går vidare även fast det känns som det flera månader i rad..?
Jag vet inte. Jag kanske är självdestruktiv… Jag är ingen läkare så jag kan inte svara på det.
Enda jag kan säga är att jag inte mår bra just nu, inte ens i närheten…
Glömde berätta.. Jag är blond igen..!
Tishiii 