Plötsligt kommer det ikapp dig. Saker du sagt eller skrivit för länge sen. Tankar och känslor du en gång hade. Sånt du aldrig ville att just den personen skulle se. Men, det slår sällan fel. Just den personen får reda på det ändå.
Men, nånstans i det hela blir det bara så fel…. det tolkas som att det är nutid, som att jag har dolt något för den här personen. Det jag har sagt senaste tiden är som bortblåst, allt för något gammalt skit man skrev. Paniken, rädslan, oron för att förlora en så viktig person. Den är brutal. Även fast det har fortsatt som innan så är de känslorna kvar. Jag är rädd, jag är orolig, jag har smått panik hela tiden.. jag vill inte förlora min vän, men jag är så rädd för att jag ska göra det. Allt för nåt skit jag skrev i september..
ibland önskar jag att känslor inte fanns, att tankar stannade i huvudet för alltid. Jag har i snart en veckas tid varit rädd för att förlora en otroligt kär vän.
Från början var det inget märkvärdigt, men efter att en annan vän började ifrågasätta blev jag osäker, sen rädd… när jag uppmärksammade det, sättet, beteendet.. det var inte som vanligt. Just nu önskar jag att jag inte hade lyssnat. Att jag hade fortsatt tänka att det bara var en dålig dag…. men det hade inte hjälpt, inte efter dagens händelse som på riktigt gav mig panik.
Jag hade glömt bort vad jag skrev då… jag hade förträngt de känslor jag en gång hade. Levde i nuet istället. Och det fick jag sota för. X antal timmar senare är jag fortfarande rädd och har lätt panik… det lär inte försvinna på ett tag heller… men, på med masken och låtsas att allt är okej igen. Det är jag duktig på.
Tishiii 