Min stil eller inte?

Okej, nu har jag funderat lite.
I de senaste iaf 6 åren har jag dag in och dag ut fått höra både bra och dåliga saker
om att jag har en annorlunda stil.
Men egentligen, vad är det som gör den så annorlunda?
Är det mina kläder? Att jag vågar ha sånt som inte är modernt?
Är det mitt smink? Att jag vågar och kan ha mörka sminkningar?
Eller är det mitt hår? Att jag alltid har en ovanlig frisyr och extrem färg?
Eller är det allting ni menar?

Jag vet faktiskt inte, för jag ser inte att jag har en annorlunda stil.
Jag ser en rocktjej som vågar sticka ut, som vågar vara sig själv.
Jag ser en tjej som gillar att göra nya saker med sitt utseende.
En tjej som gillar piercingar, tatueringar, mörkt smink och annorlunda frisyrer.

Men, det jag ser mest av allt, det är mig själv.
Jag visar hur jag är på insidan på utsidan.

Och det är verkligen på gott och ont.

Senaste året har allting varit mycket lättare,
när man har fått umgås med mognare folk än de i skolan.

Sånt folk som struntar i utsidan och går efter hur personen i fråga är.

Och sen är det på något sätt så att, de som är lite äldre än mig,
de uppskattar en annorlunda stil mer än vad de i min ålder gör.

Kollar jag på de jag gick i både grundskolan och gymnasiet med så,
det är bara jag som har haft min egen stil i de klasserna.

Och jag har fått skit för det, dag in och dag ut.

Kan ta bara en kommentar jag fick för tre år sedan tror jag.

”Du heter ******* eller hur? Det vet jag att du gör, jag har sett dig överallt. Men jag struntar i om du inte heter det för vet du, du är ful. Och din stil, den finns inte ens. vart hittar du ens dom där kläderna? I soptunnan? O du gå en sminkkurs, ingen har svart smink längre..  DU är ÄCKLIGT FUL!!  Antingen lär du dig eller så kan du lika gärna dö för ingen tycker om att titta på dig ändå”

Är det okej att säga så? Är det okej att klanka ner så på någon man inte känner?
Nej, det är det inte, det är aldrig okej.
Okej det roliga med det hela, bilden som hon då hade kommenterat var en bild på mig med en neutral sminkning, rakt halvlångt hår och då moderna kläder..  Så vad var felet?

För det mesta när jag får höra något negativt så tänker jag bara ”de är bara avundsjuka för att jag vågar medans de måste se ut som alla andra för att passa in.”  

Jag har aldrig brytt mig om att bli omtyckt av andra för hur jag ser ut.
Jag har brytt mig om att vara mig själv oavsett vad. Sen om jag har fått skit för det, fine by me.

Men när vänner även klagar på en, då gör det ont.
För en äkta vän ska väl ändå tycka om en för den man är?

Oavsett hur jag ser ut så är jag ju fortfarande samma person på insidan.

Men det hade jag aldrig fått höra.
Förrän jag började på skolan i Nyköping,
när jag träffade min bästa vän.

Han såg vem jag var, och han uppskattade det.
Han uppskattar även mitt yttre, och älskade att jag har min egen stil och VÅGAR.

Det fick mig att våga ännu mer.
När jag började på den skolan var jag sååå kär i piercingar och liknande, MEN
jag hade aldrig vågat göra någon mer än i näsan, men den fick jag ta bort.
Och i ettan på gymnasiet kom en i läppen. Den är kvar i dag.
I tvåan kom två till, en i tungan och en i naveln.
Sommalovet innan trean kom ytterligare en, i bröstet.
Och nu för två veckor sedan satte jag en ring oi näsan.

Och det bästa med allt är att alla som jag idag jobbar med tycker det är sååå fint o jag passar så bra i det.
Och jag får komplimanger om mitt hår och mitt smink hela tiden.

Och jag blir så glad för det.
För att det äntligen finns folk som accepterar min stil och mitt utseende.

Min mamma har aldrig gillat piercingar. Hon gick med på att jag skulle få göra naveln och läppen inget mer.
Men hon tyckte även att näsan va snyggt nu när jag gjorde den.
Och är väl inte så glad för bröstet eller tungan men hon accepterar att dom finns där och säger alltid att jag är så fin och liknande. Även fast hon inte heller gillade hur jag såg ut i början, när jag vågade se ut som jag ville.

Men till det jag egentligen skulle skriva om.
Jag funderade på det här eftersom jag jämt har fått höra negativa saker.

De kläder jag har när jag går till jobbet, gick till skolan eller ner på stan. Det är inte riktigt det jag vill ha.
Jag vill kunna ha det jag känner för.
Men det finns vissa kläder i min garderob som INGEN skulle acceptera.
Som mina korsetter, hur många går ut med det öppet? nej precis, ingen.
Eller mina stayups med rosetter på, vem vågar gå med det till en kortare kjol? Nej ingen.
eller mina trasiga nylånstrumpor och nätstrumpbyxor? ser man det någonstans? möjligtvis på rockfestivaler.

Jag vill kunna gå med dom kläderna öppet, men jag vet hur folk skulle prata om mig o säga att jag är en slampa osv så jag låter helt enkelt bli dom kläderna.

Jag vill kunna sätta på mig en vit skjorta o dra på mig midjekorsetten över den till en snygg kjol.
Jag vill sätta på mig min svarta kjol, ett snyggt linne och mina stayups o gå ut så..
jag vill ha min randiga stickade klänning och mina trasiga nylonstrumpor..

Men jag gör det inte för att jag har fått så mycket skit de senaste åren för min stil och jag är trött på det.

Så, vad ska man göra?
Jo, jag vet att jag ska flytta till göteborg, där man ser sånt överallt varje dag.
Men tills jag flyttar dit då?
Jag jag fortsätta låta dom kläderna ligga där längst bak i lådan.
Ska jag sitta där och längta efter när dagen kommer då jag kan ha det på mig igen?

Jag är en riktig 80’tals rocktjej när det gäller mina kläder.
Jag älskar tajta jeans och avklippta band t-shirts. Jag älskar spandexbyxor och nitskärp.
Jag älskar trasiga jeans och trasiga nylonstrumpor..
Men visar jag det? Nej, det gör jag inte för jag har tonat ner min stil pga den tråkiga omgivningen.
Alla som tror att man bara blir accepterad om man är och ser ut som alla andra.

Jag VILL ändras nu, eller nej inte det heller, jag vill kunna klä mig så som jag trivs bäst igen. Utan att känna era hotfulla blickar mot min rygg när jag går förbi, utan att höra erat viskande om mina kläder.

Jag kommer att kunna det igen, jag måste bara reda upp allt annat som händer just nu.

Men, vad tycker ni om det här? Skulle ni klaga om ni såg någon med de kläderna jag har nämnt?
Eller skulle ni som fåtalet gör acceptera det och tycka det är bra med ”annorlunda” kläder och stil?

See ya/ Snöflingan

Inlägg utan rubrik

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Är så otroligt mycket tankar som snurrar i mitt huvud.

Men, det finns en person som jag saknar otroligt mycket…. Jag saknar att prata med honom att kunna slappna av..
Men vad ska man göra?  Man kan inte få allt här i världen.
Han är, eller va iaf en bra vän…. Nu vet jag inte riktigt vart vi står.

Jag ska snart flytta igen… Har massor att fixa innan det… ALLT ska packas, sen måste jag fixa lite smått på vissa vägger i rummet o så…  Man kan tro att det inte är någon stress med det, MEN om nio dagar åker jag till spanien i en vecka lite drygt… sååå, där försvann den tiden till det…  Sen när jag kommer hem så blir det renovering av nya lägenheten innan det är dags för flytt, så då blev det ännu mindre tid kvar..   Stressen börjar kännas av nu..

Just nu går jag varje dag och hoppas på att min chef ska komma och säga att jag får fortsätta på jobbet.  Jag trivs där, jag trivs med dom jag jobbar med o så… Så jag vill verkligen inte sluta.  

Har jag något mer att skriva nu?  Att jag vill ha mitt körkort nu kanske…   Fast det finns nog snart, går ju bra med allting så, varför skulle jag inte ha det snart? hehe

Juste, fick en konsertbiljett av E. 😀   Jag ska på Avenged Sevenfold i November. Är sååå glad. 🙂

Men, nu är det dags för färgning av håret, det blonda får försvinna igen. Det är inte riktigt jag. Förlåt C. hehe

See ya ❤

Blogga?

Nu har jag varit borta från den här bloggen i över ett år, jag startade en ny, men kände inte för att blogga.
Men nu då? Är det dags igen?

För ett år sen lite frygt skrev jag om att jag ville gå ut och prata om självsvält osv bland unga. det har inte blivit något än tyvärr.
Jag har sedan studenten varit arbetslös, sökt närmare 300 jobb, jag fick en intervju och kanske 50 svar totalt.
Intervjun som jag var på var den 26’e Maj i år, det kändes som att det gick förjävligt. Jag åkte därifrån och trodde  att det inte skulle bli något, 40 minuter senare ringde min mamma upp mig och är jätteglad och säger ”Jobbet är ditt, du får 16800 i ingångslön och du börjar imorgon, ta det med dig matlåda”… Jag svär, mitt hjärta stannade för en minut där. Jag blev så otroligt glad, jag hade fått ett jobb..

Sist jag skrev här, då var jag tillsammans med E, jag var lycklig… Jag mådde bra, sommaren efter var perfekt….. Sen kom arbetslösheten, sen kom bråken, sen kom depressionen, ångesten….  Bråk efter bråk, löfte efter löfte…   Igår, den 2’a september…… Då blev jag singel igen.  Jag har de senaste två veckorna blivit anklagad för att vara otrogen, jag har inte fått ha kvar en vän, tilliten försvann och han gick bakom min rygg.  I förrigår, då insåg jag att jag behöver vara själv. Jag behöver tid ensam för att må bra igen, så jag kan slappna av och få vara jag utan att tänka.  Det senate dygnet har varit hemskt, men jag har en vän… EN vän som lyssnar och förstår, som hjälper mig att ta mig igenom det här.  Han är den som har fått bort tårarna idag, han är den som har fått mig att ge äkta leenden…  Han är bäst helt enkelt..

Men, singel igen… Och den här gången tänker jag vara det ett tag också, jag behöver tid för mig. Att göra vad jag vill, när jag vill. Jag ska leva mitt liv.  Jag åker även till Spanien om två och en halv vecka, det kanske får mig att slappna av.

Men vad säger ni, ska jag ta tag i bloggen igen och hoppas på att någon vill läsa det jag skriver? eller ska jag ge upp den helt?

Om jag fortsätter skriva så kommer ni få läsa om hur jag steg för steg kommer att må bättre, ni kommer få veta hur det går med jobbet och ni kommer även få läsa om min barndom och tiden i högstadiet som gör att jag vill föreläsa för ungdomar. Ni kommer att få se en 20 årig tjejs helt vanliga liv hemma hos en ensamstående mamma som väntar på att hennes tid på jobbet ska vara över, som i måndags har börjat plugga, som är den starkaste personen jag känner.

Vill ni veta mera om mitt liv, då kan det här vara min väg till att bli jag igen. Jag är ingen tjej som sitter tyst, jag är en tjej med mycket åsikter som inte ofta är som andras. Jag är en tjej som sticker ut ur mängden. Jag är jag, och mitt namn är Therese, än så länge Dold bakom orden.

/ Snöflingan

Såhär ser jag ut nuförtiden, fast det har tillkommit en ny piercing för ca en vecka sedan.