För en månad sen var allting på topp, livet lekte. Så gjorde även du.
En dag som var så bra. Så härlig. Den slutade i tårar och självhat. Att en person kan trycka ned någon så hårt, så långt, få en att känna sig så otroligt värdelös, det trodde jag inte var möjligt. Ack så fel man kan ha.
Den kvällen fick mig att stänga av igen, bli iskall mot allt som hade med dig att göra, du va ingenting. Kärlek, vad är det?
Vi fortsatte prata ändå, efter tusentals ursäkter och dåligt samvete. Vi lärde känna varandra på ett annat sätt, på en djupare nivå. Jag hittade en trygghet i dig, ett lugn. Nu en månad senare har du sett hela mig, tjejen med masken, tjejen med sorgen och smärtan, tjejen med oändligt med kärlek till sin familj, den urflippade och otroligt spontana tjejen och den lugna, mysiga, sitta i soffan framför en film tjejen.
Du är en person som har ett enormt hjärta för vänner och familj, men där stannar det. Du är en fantastisk person som får mig att skratta och le även när jag är på botten. Du blev en viktig del i mitt liv, på otroligt kort tid.
Men trots allt det bra, så är fortfarande känslan av att vara värdelös kvar, den kan du inte ta bort. Orden går inte att sudda ut igen.
Varje dag i en månad har jag känt mig värdelös, jag har letat efter min plats igen. Men jag hittar den inte. Jag hittar inte mig själv igen. Mitt leende är borta, kärleken är död, ensamheten äter upp mig inifrån.
Julafton, en dag med familjen, 15 personer i samma rum, hela dagen. Så mycket glädje och kärlek. Men det finns ingen annan dag på året som jag känner mig så fruktansvärt ensam. Man sitter där, omringad av familjen, och i den finns flera små familjer, och så kommer jag. Ensam, i ett hörn i soffan. Jag hatar den känslan…
Nu är det här året snart över igen. Och jag vill verkligen inte avsluta det på botten. Jag vill inte känna mig värdelös, jag vill inte känna mig ensam… jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Den där glada, spralliga tjejen som min familj älskade att ha nära, älskade att se hur jag skrattade så tårarna sprutade och luften tog slut. Jag vill hitta det igen, torka tårarna och le igen. Lägga bort masken och bara vara jag. Jag har fem dagar på mig. Och tårarna forsar.
Tishiii 