Efter att ha läst en bok som satte sig rätt i hjärtat första gången jag läste den kände jag mig inspirerad igen, till att rita, skriva, måla.. Till och med spela gitarr igen.
Så nu sitter jag här, mitt i natten med datorn i knät och skriver..
Vad ska jag skriva tänker ni nog..
Det vet inte ens jag, det som kommer till mig antar jag.
Jag har fått otroligt mycket fina kommentarer och mail från er som läser nu efter att jag skrev om mailet jag fick.. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för det.
Jag är så glad att jag har så underbara människor i mitt liv som får mig att se att, det är inte mig det är fel på, det är inte jag som gör fel. I det här fallet var det en tjej som heter Sandra som gjorde fel.
Jag har ingen aning om vem hon är, hur hon har hittat min blogg eller varför hon kände att hon hade rätten att kränka på mig på det sättet hon gjorde. Men hon gjorde det och jag rasade.
Jag lever ett liv med ångest, har gjort det i sju år snart och, det har inte varit lätt.
Men jag fortsätter leva mitt liv trots att jag sååå många gånger velat ge upp.
Jag hade för flera år sen ett självskadebeteende, jag hade sår överallt på kroppen.
Kroppen som jag då dolde i på tok för stora kläder.
Idag är jag glad för det, för de ärren som jag idag har kvar på kroppen, dom påminner mig om att jag klarade mig ur ett sånt beteende, jag kom förbi det och jag mådde bra igen.
Jag skäms inte över mina ärr, dom få som fortfarande syns, jag är stolt över dom.
Att leva med ångest är inte lätt, speciellt inte när det är både panikångest och dödsångest.
Men jag insåg hur långt det hade gått nu, jag insåg att jag behöver hjälp.
Så jag bad om hjälp, av min familj, vi tillsammans fixade en flygbiljett till mig så jag fick åka hem och ta itu med mitt problem, så jag kan få må bra igen. Inte ibland, utan varje dag.
Jag har inte skrivit här vart det var jag var och jobbade. Jag var i Grekland, men skriver inte vart exakt.
Hade det inte varit för stödet från min familj så hade jag troligtvis inte suttit här nu och skrivit. Jag hade antingen väntat på att bli begravd eller legat otroligt svårt skadat på ett sjukhus i Grekland.
Jag var hundvakt åt en vän, åkte moppe uppe i bergen för att jag skulle upp och mata hunden osv..
När jag åkte där på dom smala snirkliga vägarna så tänkte jag mycket, grät en del också. Mitt i allting så tänkte jag ”Kan inte en bil komma i full fart efter nästa kurva och köra på mig, då får jag åka hem.. Död eller levande.”.. Man ska inte tänka såna tankar, gör man det så mår man inte bra. Det var då jag insåg att jag behövde hjälp. Det var då jag bad om hjälp.
Att leva med ångest… Det är ingenting jag önskar att ens min värsta fiende ska uppleva, trots att han om någon förtjänar det. Det är hemskt, det är plågsamt både psykiskt och fysiskt. Det tär på en, på alla sätt som går.
Jag kan ärligt säga här att, jag är rädd.. Jag är rädd för ångesten, för att den ska ta överhanden och göra så att jag blir en person jag inte vill vara igen. För att jag ska gå tillbaka till ett självskadebeteende..
Jag vet också att jag är stark. Det har hänt mycket i mitt 22åriga liv, mycket som ingen ska behöva se, höra eller vara med om. Min familj vet mycket av det här, men inte allt tyvärr. Jag tror inte jag vill berätta allt heller, det är något jag tar med en psykolog, igen. Hur har jag orkat? Det har jag inte, men jag har en lillasyster på tio år, en lillasyster som ser upp till mig, som älskar mig villkorslöst, som saknar mig när jag inte är där. I sju år har jag velat lämna den här världen till och från. Men, jag kan inte lämna min lillasyster. Det är hon som har fått mig att kämpa mest.
Vad hade hänt om jag inte hade haft henne? Hade jag levt idag då? Jag vet inte, för hon har gett mig sååå mycket styrka, så mycket vilja, glädje, kärlek.
Det är en svår tid för mig nu, en riktigt svår tid.
Men jag har bestämt mig för att klara mig ur det här, en gång för alla.
”Ångest är inte att leka med.”.. Det skrev en av mina extramammor, och hon har rätt. Det har vi fått bevisat efter mina tankar om att få mitt liv avslutat.
Varför har jag ångest då? Jag vet inte den här gången. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som får mig att rasa nu, det kan vara miljoner saker. Saker som jag inte tagit itu med när dom har hänt. Men jag vet inte.
Till er som är så underbara och stöttar mig och tror på mig, tror att jag klarar det här.
Utan er är jag ingenting, utan er faller jag sönder på ett ögonblick.
Jag älskar er alla mer än ord kan beskriva, och jag ska göra mitt bästa för att bli den glada, spralliga och energiska tjejen ni en gång kände igen. Jag gör det för er och jag gör det för mig.
Jag kan inte tänka mig att jag inte skulle vara med när ni gifter er, tar studenten, får eran första bebis, har era hopptävlingar i stallet, slår eran första hole in one, förlovar er och allt vad det nu kan vara,
Jag hoppas att ni alla sitter med ett leende på läpparna nu, även fast det var ett dystert inlägg till en början.
Allt ska bli bra igen. Det LOVAR jag ER. Mamma, V, Systrarna, mina extra mammor, mina extrasystrar, mina tre bästa vänner, TT och alla andra fina, underbara människor jag har i mitt liv.
Tack för allt ni gör, för att ni är ni. ❤
/Thess
Tishiii 