Fifty shades of fucked up.

Mitt i natten och jag har precis läst klart första boken i
fifty shades triologin..
Den fick mig att tänka tillbaka mycket.
Precis som ”Christian Grey” beskriver sig själv skulle
jag beskriva mitt… ex, kan vi kalla det..
Fifty shades of fucked up…
Det är något som gör att man dras till mannen,
men samtidigt så finns det något som skrämmer en.
Han döljer så mycket, berättar sällan saker om sig.
När han väl öppnar upp så blir man chockad.

Men samtidigt så finns den där mjuka sidan,
han säger alltid rätt saker vid rätt tillfälle.
Han får en att känna saker man aldrig känt förut.
Han får en att våga saker man aldrig trott man 
skulle göra.
En vacker, men skrämmande, man..

Genom hela boken så har jag tänkt tillbaka.
Okej, kanske inte när det kom in piskor i
bilden, men i övrigt..

”Christian Grey” påminner väldigt mycket om
mitt ”ex”.. Och det skrämmer mig för det är
något med den här karaktären som får en att
dras till honom, som får en att tänka ”Varför
är du inte min?”.
Sen slår det mig… Han va ”min”…
Men det var för komplicerat för att kunna funka.

Det jag skriver om nu är saker som hände
för flera år sedan, långt innan jag flyttade ner
till södra delen av Sverige.

Jag saknar det. En mystisk man som får mig
att känna mig så trygg men ändå så osäker.

En dag kanske det kommer tillbaka till mig.
Om det är min egen ”Christian Grey” som
kommer tillbaka eller om jag lyckas hitta någon
ny mystisk man är det ingen som vet.

If it’s meant to be, it will happen..

God natt.

Du om nån borde förstå, att man inte gör såhär mot mig…

Jag sitter här i mitt mörka rum, som så många gånger förr,
med lurarna på och musiken på hög volym..
Melissa Horn, det är vad som ljuder i mina öron.
Det är det enda som skiljer sig från alla andra kvällar.

Varje kväll, sitter jag här, men lurarna på, musiken på
hög volym och allting är mörkt och tyst runt omkring.
I vanliga fall, hårdrock, ikväll, Melissa Horn.

Jag slås av tanken av hur mycket en låt får en att minnas.
Det känns som att jag är tillbaka I södermanland,
i mitt gråa rum med en svart fondvägg.
På datorn har jag facebook och bloggen uppe,
det blinkar även i två flikar på msn, Bumbi och bästa vän.
Den ena får mig att le mer än den andra.
Musiken spelas på hög volym, Melissa Horn varieras med
Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio.
Jag ler, trots det ibland dystra innehållet i låtarna.

En låt… En låt gav mig alla dessa tankar och minnen.
Och för första gången på väldigt länge så skriver jag.

Jag saknar det, att le av musiken, vännerna och kärleken.
Men det kommer tillbaka.