byebye christmas.

Julen är över, iaf för mig..
Har fått massa tokbra presenter. Fick äntligen en cupcake maker, en ny elvisp(haha), nya badlakan som jag tittat på, lite kläder, smink, mobilskal, presentkort, pengar och en såååå grym tröja från pappa och E som jag verkligen tokdiggar. En svart hoodie med mitt efternamn på skrivet i samma stil som Iron Maidens logga, AWESOME!  Stoooort tack till alla mina nära och kära för alla julklappar.
Så, eftersom det är över så kan jag nu fundera på min födelsedag och vad jag vill ha då..
Det är ganska enkelt egentligen.. Jag fick inte väskan jag skrev om för ett tag sen så, den är fortfarande högst upp på listan. Sen vill jag även ha en ny skinnjacka, en svart med röda slitna ärmar(även de i skinn). Sjukt snyggt är det. Iaf om man har en lite tightare.
Sen finns det ett par boots på scorett som jag är kär i, men dom är nog för dyra för att någon ska köpa dom till mig så. hehe. presentkort/pengar till nästa gaddning.. Yeah, you know the drill.. Allt som är jag liksom. 😛

Men, nu tänker jag inte skriva mera här för det känns som jag bara svamlar om ingenting ungefär.. Tänkte egentligen bara kika in och säga hej och tack till mina fina.

Hoppas ni har haft en underbar jul allihopa.

Sov så gott. / Tishiii

Lätt liv?

Ni säger att jag har tur i mitt liv.. Att allt kommer lätt för mig och jag inte har några problem.. Vill ni ha sanningen om mitt liv? Utan namn osv så klart.. Då får ni den..

Hela mitt liv har varit en kamp. En kamp för att få bli accepterad för den jag är och för att få göra det jag tycker om..
Ingenting har kommit lätt för mig..
Mina tio år i grundskolan var ett helvete som de flesta är ovetandes om. Jag fick mitt näsben knäckt redan när jag var åtta år gammal för att en kille i min klass hatade mig.. Alla jävlades med mig för att jag var rädd för en hel del saker i mina yngre år.. Varje dag gick jag till skolan, livrädd för vad för glåpord jag skulle få efter mig eller vart på kroppen jag skulle få ont, hyr mycket dom skulle skratta åt mig när jag försökte visa framfötterna i klassrummet..
Det blev inte bättre i tonåren.. Glåpord dagligen, mobbad av den jag trodde var min vän, lärare som inte förstod mig.. Och samtidigt hanterade jag mitt privatliv med vänner och familj.. Min syster flyttade till pappa på heltid… Jobbiga händelser.. Misshandel, mordhot, diverse lagbrott, våldtäkt, lögner, svek, rykten… You name it…
Vid femton flyttade vi till en större stad ganska många mil bort… Året innan hade jag skolkat från alla lektioner i vissa ämnen, jag trotsade min mamma flertalet gånger och en hel hög hemskheter hände.. I den nya staden började min depression.. Mina betyg blev sämre i takt med att jag blev sämre.. Jag började i oktober skära mig själv. I januari såg mamma ett eller flera sår på min vänsterarm, hon blev rasande såklart och jag borde ha sökt hjälp redan då för det va inte bara armarna som var trasiga..
Jag kämpade i skolan för att få betygen hyfsade iaf.. Jag har aldrig varit smart, allmänbildad, jaa.. Men inte smart.. Det var svårt för mig att förstå mycket som de andra hade så lätt för.. Jag kunde skriva bra, jag kunde musik och jag kunde bild.. Resten va katastrof..
Jag kämpade varje dag med en depression, självmordstankar och försök och en ångest dom åt upp mig inifrån.. Men min vän räddade mig, allt blev lättare..
Sen kom gymnasiet.. Då börjar vi om igen.. Jag var den enda från hålan jag kallar hem som hamnade i en klass där jag inte kände någon alls.. Hittade två vänner som senare svek mig. Depressionen kom och gick men jag hade vid den här tiden börjat svälta mig själv på grund av glåpord från min bästa vän i högstadiet.. I november vägde jag 47kg.. Jag orkade inte fokusera på något alls..
Sen träffade jag en kille, som visade sig inte alls vara bra för mig för ett år senare så hade jag blivit så bekväm med allt att jag glömt ta hand om mig själv… Jag vägde helt plötsligt över 90kg.. Min artonårsdag var en av de värsta dagarna i mitt liv, min stöttepelare, bästa vän och min styrka flyttade till ett annat land för att behålla sitt liv.. Jag var lättad men samtidigt förstörd… Jag fick behålla **** i livet men vi skulle sällan ses igen.. Jag grät i flera dagar och min depression blev värre.. Rakbladen kom tillbaka igen och strax därefter kom alkoholen..
Skolan ville jag inte vara i men jag kämpade var dag för att klara det.. Glåpord och smällar fanns till och från där med.. Lärare som inte tyckte om mig fanns det också..
I mitten av tvåan började det bli bättre igen.. Men det va inte långvarigt..
Det hände så mycket dåligt i mitt liv så jag visste inte vad jag skulle göra längre…
Studenten… Vi fick diplom på studentmiddagen… Eller, alla utom jag.. Dom hade glömt bort mitt.. Jag stog där som en idiot utan mitt diplom och skämdes inför hela min skola och deras familjer.. Jag ville försvinna igen..
Det närmsta året sökte jag ca 300 jobb.. Ingenting… Ingen ville ha mig så jag ville ge upp.. Jag hade inga vänner kvar, en pojkvän som antingen var iväg och jobbade eller låg i sängen och spelade…
I slutet av maj fick jag ett jobb, inte tack vare mig… tack vare min ”mamma” som ringde dit när jag hade skickat ansökan… jag andades ut igen.. Jag hade ett ställe att åka till fem dagar i veckan, jag gick en lön, nya vänner och jag mådde bra igen.. Tills pojkvännen blev svartsjuk.. Helvetet brakade lös och det tog slut.. Jobbigt nog så hade vi en resa bokad som vi också åkte på… Inte bra det heller… Idag är det två år sen jag pratade med honom..
Jag fortsatte jobba och det spreds rykten om mig… Jobbiga rykten.. Det blev svårt att jobba men jag klarade det.. Jag hade en vän som verkligen ställde upp för mig.
I mars fick jag mitt hjärta krossat… Det var jobbigt trots att jag faktiskt redan visste att det skulle bli så..
Min syster försökte ta sitt liv under sommaren, hon försvann och jag var ett vrak.. Dom hittade henne vid motorvägen… Tokfull.. Men hon levde iaf..
Vi umgicks lite och jag mådde bättre igen..
Jag kämpade varje dag för att få behålla mitt jobb.. Trots rykten och en stalker efter mig.. Jag trivdes där.. Fysiskt jobb med arbetstider som passade mig perfekt..

Förra året var inte alls lätt.. Det började med ett helvete, ***** hade blivit mordhotad och flyttade långt bort, det krossade mig totalt… En till som försvann ur mitt liv som jag sällan skulle träffa igen..
Våren var gaaanska lugn, några småhändelser som var jobbiga bara.. Sommaren var perfekt. Familj, vänner och en massa jobb..
Under sommaren hände något som fick mig att bli så förbannad att min mamma var rädd för mig när jag pratade/grät/skrek i telefonen på någon som jag egentligen älskade sååå mycket.. Jag mådde otroligt dåligt efter det.
Min ***** valde att flytta 30mil ifrån mig också.. Men det va okej, jag hade mitt jobb, mina fina vänner, familj och en underbar lägenhet..
Sen kom smällen.. Jag blev av med jobbet.. Och även jag fick flytta.. Hur har man råd med en lägenhet utan jobb liksom… Det var en tung tid.. Jag hade under åtta månader förlorat massor som betydde allt för mig…
Men värre blev det…
December kom och jag hade flyttat… En mörk och kall söndag ringer och piper telefonen konstant men jag valde att ignorera den för jag hade mått dåligt av någon konstig anledning.. Som att något va fel..
Sen pep mammas telefon.. Ett hemskt meddelande som fick mig att få panik… Jag var livrädd.. Timmarna gick och jag var mer än livrädd.. Kunde knappt andas…
Sen kom samtalet… Mamma svarade normalt, jag stog tre meter ifrån och stirrade på henne… Sen kom paniken, hennes röst ändrades och ögonen tårades… Jag började gråta, kunde inte andas och föll ihop på golvet… Min lillasyster var död.. Linn, var död… Mamma la på samtalet och kom till mig, höll om mig, grät med mig och det enda jag fick ur mig va ” inte Linn, snälla, inte Linn..” Sen tog luften slut i mina lungor…

De närmsta månaderna var jag ett vrak, jag grät konstant, hade ingen ork eller vilja till något…
Vändningen kom inte förns i juni när jag kände att jag ville bort från Sverige.. Jag fick, tack vare min syster, ett jobb i Grekland.. Jag åkte dit, trots mina problem med ångest och annat… Efter några veckor där fick jag dödsångest, jag ville krocka med en bil eller lastbil så att jag på något sätt skulle få åka hem. Död eller levande spelade ingen roll för mig..
Veckorna gick här hemma och jag mådde skit…

I september lyckades JAG få ett jobb, utan någons hjälp.. Jag blev kontaktad av ett företag som ville träffa mig.. Jag är fortfarande kvar och på väg uppåt igen..

Mitt liv har inte varit lätt.. Inte någonstans… Hade det inte varit för stödet från min familj så hade jag varit död för länge sen…
Mobbning i tretton år… Och hemska händelser utanför skolan också…
Mina tre första jobb hade jag aldrig fått utan hjälp från tre fantastiska personer..
Skolan klarade jag nätt och jämt…

Jag har kämpat sen dag ett.. Och de senaste sju åren med ångest också.. Och depression..
Säg inte att mitt liv är lätt.. Du lever det inte, så du har ingen aning..

Det jag har skrivit här är inte allt heller.. Så… Tänk innan du skriver nästa gång.

Jag må vara stark, men även jag faller..

Tiden läker alla sår?

Bullshit.
Vissa sår läker aldrig, oavsett vad.. Dom finns alltid kvar och smärtan är hemsk ibland.
Jag har gråtit och gråtit och gråtit och bara väntat på att tårarna någon gång ska ta slut, men det gör dom inte.. Aldrig…
Jag har ett hål i mig som aldrig kommer att försvinna, en tomrum där det bara ekar i mörkret.
Jag vet inte längre vart jag ska göra av alla känslor, tankar, funderingar…
Dom rinner över konstant, och då sitter jag här, i mörkret med tårar rinnandes ned för kinderna, en smärta i bröstet som jag inte önskar någon, en känsla av att bli kvävd och att känna luften försvinna sakta ur mina lungor…

Inte ens en livstid kan läka det här såret. Jag kommer leva resten av livet med det här, inte varje dag kanske.. Men det kommer alltid att komma en dag då allting gör så jävla ont för att det inte läker helt.

Jag har gjort mycket fel i mitt liv och det vet jag.. Men vad faaaaan har jag gjort för att förtjäna att leva med det här?? Jag skulle inte önska det till min värsta fiende, och han har gjort faan så mycket värre saker än mig… Så varför får jag leva med det här??

Jag önskar du var här och höll om mig nu… Så jag kunde känna mig trygg, om så bara för en minut…

Jobb på en lördagkväll.

Ja, det är vad jag har.. Märks att det är en vecka innan jul och de flesta väljer att äta hemma.. Jag har inte så mycket att göra just nu..
Däremot tänkte jag klaga lite på mig själv, ovanligt va?
Jag suger på att blogga just nu, katastrofalt illa är det nu.. Har noll inspiration till något alls så det är inte lätt att skriva då.. Får försöka hitta inspiration på något sätt snart, tips?
Jag har inte tränat på ett bra tag tack vare en envis förkylning.. Tar det säkra före det osäkra där.. Måste bli helt frisk snart tycker jag, saknar att träna varje dag.
Jag vet inte vad jag ska köpa för julklappar till min låtsasbror eller mormor.. Måste fixa det också… Tips?
Jag har fått erbjudande att gå som lärling hos min frisör men jag avvaktar som vanligt.. Dumt, men har inte ekonomin för det just nu och jag bor trettiofem mil därifrån.. Bortförklaringar, jag vet..
Och sist men inte minst.. Jag jobbar, och lyckas paja mitt knä under arbetstid.. Hur jävla smart va det då??

Nu har jag gnällt klart för idag.. Ber om ursäkt för det men ibland måste man få ur sig allt skit man har i huvudet..

Ha en trevlig lördagkväll alla så fortsätter jag rulla tummarna en liten stund till innan jag börjar städa..

/Thess

Lördag.

Klockan är kvart över nio och jag sitter på en kall buss.
Varför? Jo för jag ska åka ”hem” igen. Jag ska äntligen få krama om lin skrutt igen, jag ska få träffa bästa vän, jag ska få träffa min familj. Har senaste veckorna haft en så sjuk ”hem”längtan så det finns inte. Men om ca fyra och en halv timme är jag ”hemma” igen. Stannar i några dagar då jag är långledig från jobbet nu.
Hoppas bara att min skrutt blir glad, hon har ingen aning om att jag är på väg dit just nu då det blir en liten överraskning. 🙂
Ha en bra dag alla

Vem är jag

Jag satt nyss och kollade på en serie som jag brukade följa för några år sedan…
Mitt i allt spelas en låt som låter väldigt glad och positiv men om man lyssnar på texten så inser man att den inte är det egentligen..
Det jag vill komma till är att, jag började tänka lite när jag hörde den.. Fundera..

Vem är jag?
Therese, Pezen, Tishiii, Thess, Sötnos, älskling, gullet, bitch, satmara, slampa, hora..
Det här är smeknamn och ord som jag blivit kallad för de senaste två åren.. Några av dom iaf. Bara smeknamnen visar flera olika sidor av mig.. Pezen är den jag känner mig som, Therese är den jag är på jobbet och bland folk som inte känner mig än, Thess var jag i Grekland i somras för det var lättare än Therese för många, även i Sverige är jag Thess för några, Tishiii är jag här och har några bekanta som känner mig som Tishii också.*Alla orden.. Det är som sagt sånt som folk kallar mig för antingen för att dom vill, för ett rykte dom hört eller för att något har hänt mellan oss just då..

Men vem är jag? Är jag den galna rockertjejen med kort, spretigt, rött hår som gör precis det hon känner för… Eller är jag den lite enklare rocktjejen med långt, lockigt, rött hår som är lite mer försiktig med vad hon gör för att vissa saker kan få andra att se annorlunda på henne?

Dom här meningarna jag nu har skrivit har snurrat i mitt huvud länge nu, 16 månader för att vara exakt.. Än idag vet jag inte svaret på någon av frågorna..

Vem är jag menad att vara? Vad är det jag ska göra här i livet? Och vart är den meningen att jag ska vara?

Det tål att tänkas på. Jag har hela livet på mig att klura ut det.

Är det här jag? Den lugnare, lite mer enkla rocktjejen…

Eller kommer jag alltid att vara den här tjejen? Den lite mer galna som är mer spontan.

/ ?

Snälla.

För två veckor sedan var min mamma på begravning.
Hennes vän som var alldeles för ung har gått bort.
Anso kämpade i flera år med en hemsk sjukdom, hon kämpade, blev frisk, sjukdomen kom tillbaka och hon opererades och fick diverse behandlingar,
Sen kom domen, du har ** många månader kvar att leva.
Hon klarade sig längre än vad läkarna sa, men i år sa hennes kropp att den inte orkade mer, sjukdomen tog hennes liv.

Till begravningen sa de att de inte ville ha några blommor, de ville hellre att vänner, familj, bekanta och de som vill skulle lämna en minnesgåva, en donation.

Inte till vilken organisation som helst, utan till Ung Cancer.

Anso dog av cancer, hon kämpade och var en otroligt stark människa, men kroppen orkade inte mera nu.

Nu vill jag faktiskt uppmana er som läser här att stödja ung cancer med. Gå in på http://www.ungcancershop.se och köp en tröja, lämna en donation, köp ett mobilskal.. Vad som helst.

Jag har själv planer på att köpa flertalet saker från hemsidan för att stödja forskningen i hopp om att det någon gång ska bli stop på denna hemska sjukdom som tar allt för många liv varje år.
Jag stödjer Rosa Bandet redan, varje år köper jag minst ett band, en kalender, ja vad jag nu har råd med för tillfället. Det är en självklarhet för mig.

Fler personer ska inte behöva tas ifrån oss alldeles för tidigt.

(Anledningen till att det står stjärnor istället för siffror är för att jag inte minns antalet månader läkarna sa, kan ha varit ett halvår men vill inte skriva något när jag inte är säker.)

Teckning

Gårdagens projekt.. Lite småfix med skuggning kvar och sen har jag planerat en grym bakgrund, hoppas jag lyckas. 🙂

Vad tycks såhär långt?