Hmm

Jag har funderat lite på det här med hur man ser på andras liv.
De flesta av oss är glada för hur andras liv blir som de vill, vi vill se framgång i våra vänners liv.
Men sen har vi de av oss som jämt och ständigt klankar ner på andras liv, deras val av jobb, utbildning, partner, ibland till och med hårfärg.
Varför?
Har vi så tråkiga liv så att vi måste klaga på andra? Ifrågasätta allt en människa gör eller förklara allt som är dåligt med det personen precis valde att göra?
Är någon annans person så mycket ner intressant än ditt så du måste påpeka allt som skrivs på fb? Alla bilder på instagram om något som är nytt i ens liv?

Jag har funderat länge på det här men det är först idag som jag verkligen tänkt till och fått tanke till ord.

I nästan hela mitt liv så har jag haft folk i min omgivning som har klagat och påpekat allt som är fel eller farligt med saker jag har valt att göra eller personer jag valt att ha i mitt liv. Det finns alltid den där personen som är så.
Om du tänker efter så har även du en sån person i ditt liv, eller hur?

Är ditt liv mer intressant är dennes? Egentligen inte. Men något för att personen måste klaga, ifrågasätta eller påpeka allt.. Varför?

Jag vet inte, jag fokuserar på mitt liv istället, jag vet vart jag vill komma, jag måste bara komma på hur jag ska ta mig dit. Där lägger jag min fokus!
Det borde andra också göra.

/ Thess

Söndag.

Om 20 minuter börjar mina kollegor jobba.. Inte jag! Och tur är väl det, hade jag åkt till jobbet idag så hade jag blivit hemskickad lika snabbt.
Igår hade jag förberett mig på en lugn kväll med drinkar i gott sällskap. Och drinkar blev det. Nästan fyra flaskor vodka gick åt igår.. Och sockerlag, lime och massa annat…
Det är nog ett under att man är vaken idag faktiskt.. Drinkar, vin och shots är farligt. Men det går.
Inte bakis, inte ont i huvudet. Men lite lätt ångest från vissa saker under kvällen/natten.
Den här gången vaknade jag iaf i ett rum jag känner igen, så det hade ju kunnat vara värre. 😉

Men men, nu väntar jag på att lillasyster ska komma hem från affären med min Cola! Behöver den idag, haha!
Hoppas ni andra har en bra söndag. 🙂

Ok..

Så… Det finns en kille… Eller man kanske jag ska säga, han är trots allt vuxen…
Han är snäll, trevlig, charmig, rolig, öppen, ärlig, busig, omtänksam, livfull, kärleksfull, ser bra ut och är över lag en av dom bästa personerna jag har träffat i hela mitt liv.
Nu tänker ni, perfekt, go for it! Jag vet, jag har tänkt samma sak. Men det är inte så lätt, inte den här gången.
Visst, vi kommer otroligt bra överens, tycker om varandra, trivs i varandras sällskap osv, men det är mycket annat som spelar roll också.
När man va yngre tänkte man inte som nu, man gillade någon och den gillade en med, perfekt, kör på liksom..
Idag när man är 24 så är det mer än så. Mer, tänk om..? Hur skulle det funka? Kommer det hålla länge eller är det bara en flört? Kommer han/hon tycka om mig lika mycket när vi börjar ses mer? Är det värt att öppna mitt hjärta helt? Är det vi om tio år också? Har vi en framtid tillsammans?
Det är så mycket mer än när man var yngre. Man ser det hela på ett annat sätt nu.
Jag vill idag inte börja dejta någon för dejtandets skull, jag vill hitta någon att dela mitt liv med.
Ja, den här killen är helt fantastisk… Men betyder det att det är rätt? Betyder det att om vi skulle bli något så är det fortfarande vi den dagen jag fyller 35? Det är det jag vill! Letar inte efter ett one night stand eller ett 6 månaders förhållande, jag vill ha mer. Jag måste tänka så nu, för hur jag än vrider och vänder på det så är jag vuxen nu. Det är dags för mina ”förhållanden” att bli det också.
Så,.. Är han värd det? Är han rätt? Jag vill tro det, men vill han det?

Only time can tell.

Han får mig iaf att må bra, även fast vi inte är VI… Än…

Och med det säger jag god natt.
Två veckor kvar nu. ❤