Tusentals tankar, hemska mardrömmar, känslor som svämmar över…
Det här är inte lätt.
Men jag gör som vanligt, döljer hur jag mår.
Jag pratar inte, för det har jag aldrig kunnat göra, inte om hur jag mår.
Det jag sagt som mest om hur jag mår var för fyra år sen ungefär..
Jag satt inne i mitt rum, var deprimerad och hade hemsk ångest,
självmordstankarna fanns där och jag visste att, jag kan inte bära på det.
Jag grät och grät och grät, men jag gick ut ur mitt rum med tårarna på
kinderna, gick snabbt ut till vardagsrummet där min mamma satt..
La mig med huvudet på hennes ben och grät och sa att jag inte mådde bra.
En vecka efter det gick jag till kurator för första gången. Tre veckor senare
började jag gå hos min psykolog efter att min kurator frågade mig hur jag
mådde på en skala ett till tio, där ett var självmord och tio var perfekt.
Jag svarade två, så bra mådde jag när jag var arton.
Efter det har jag inte heller lärt mig prata om hur jag mår, inte för någon
jag känner iaf, med psykologen har det gått bra, där har jag vågat. Men
hemma är jag rädd för att vara ärlig om hur jag mår, tror det sitter kvar
från när jag var ca 16 och en person som står mig väldigt nära inte insåg
hur dåligt jag mådde när jag försökte berätta det, jag fick bara till svar:
Det är bara en fas, det går över.
Efter det har jag undanhållit det mesta, för jag är rädd för att få ett sånt
svar igen från någon som jag verkligen litar på.
Jag tror idag att personen kanske inte ville inse hur illa det var, för att
han/hon kanske inte skulle kunna hantera det själv.
Och jag förstår honom/henne, ingen vill väl höra hur någon som står en
nära mår så otroligt dåligt så hon inte ens vill leva längre, det är inte
många som vet hur man ska hantera en sån sak, det är svårt.
När jag tänker tillbaka på hur jag har mått tidigare och sen tänker på
hur jag mår idag så inser jag att, det är inte mycket som skiljer..
Jag har nästan sjunkit lika långt som jag gjorde då, och det vill jag inte.
Jag vill upp igen, men jag vet inte hur.. Det är såååå mycket som tynger
mig just nu så jag vet inte hur jag ska bli av med allt igen.
En sak tynger mer än de andra, men jag vågar inte skriva om det här ens.
För jag vet att en person som läser här skulle bli sååå ledsen av att få
veta hur jag känner, det sorgliga är att allt är bara om mig också.
Saker jag känner om vad jag gjort och inte gjort och vem jag är som
person, hur jag är, vad jag gjort med mitt liv.
Skulle jag skriva så skulle det vara ett otroligt långt inlägg med bara
negativa saker om mig själv, saker som jag HATAR med mig själv.
Saker som får mig att må såå dåligt och ger mig en sjuk ångest.
Man ska inte hata sig själv, men jag gör det väldigt ofta. Det är väldigt
sällan som jag tycker om mig själv faktiskt. Tror det bara är när jag
får mina systrar att vara glada som jag tycker om mig själv. Då kan
ni ju tänka er hur sällan det är med tanke på hur lite jag får träffa dom.
Jag hoppas verkligen att jag kan må bra snart igen, slippa ångesten,
slippa tårarna, slippa självhatet. Det har blivit bättre, men det är långt
ifrån bra.
Jag har accepterat att jag mår som jag gör och gör det bästa av
situationen. Jag kämpar för att må bra igen, för att kunna vara den
tjejen som jag var förut. Den glada, spralliga och otroligt energiska
tjejen som nästan alltid hade ett leende på läpparna.
Jag saknar henne. Men hon kommer tillbaka.
/Thess
Tishiii 