Jag börjar tro att jag har ett lätt självdestruktivt beteende… Inte så att jag skadar mig med knivar eller så..
Utan jag tror att det är med psykiskt och känslomässigt…
Jag tror att en del av mig fortfarande mår fruktansvärt dåligt och jag låter mig själv såras, skadas osv pga det..
Jag trodde för inte alls länge sen att allting var bra, att jag hade mina svackor två gånger om året.. Men igår bevisades motsatsen.. Jag bröt ihop, flera gånger på tolv timmar.
Ångesten var nära om och om igen..
Varför utsätter jag mig för saker som jag vet kommer skada mig tillslut.?
Varför låter jag någon få mig att känna mig så liten, så sviken, så ensam? Samtidigt som jag känner både glädje och hat..
Jag skulle nog kunna få det att sluta, men jag gör det inte. Vill jag plåga mig?
Mår jag så dåligt men döljer det så mycket så jag utsätter mig för känslomässigt sabotage för att släppa ut alla känslor till slut..?
Eller har någon ett sånt jävla grepp om mig så jag inte går vidare även fast det känns som det flera månader i rad..?
Jag vet inte. Jag kanske är självdestruktiv… Jag är ingen läkare så jag kan inte svara på det.
Enda jag kan säga är att jag inte mår bra just nu, inte ens i närheten…
Tishiii 