någon av er som har opererat bort visdomständer?
räkna med undersökning och röntgen på sjukhus också..
OM ni har gjort det, och ni är över 20, vad fick ni betala?
jag har fått min tid nu för operation men det står inte hur mycket det kommer kosta..
inte exakt iaf..
Men, jag är arbetslös, jag kan inte betala hur mycket som helst…
Jag har ju folktandvårdens försäkring men.. den verkar inte täcka..
Så, vad betalade ni för en sån här operation?
Jag är på hemmaplan, har paus från fb, ska få hjälp med min ångest och min syster går inte veta om att jag är hemma för hon kommer hit på tisdag och jag vill överraska henne.
Idag har jag bara en sak att säga och visa… Jag har orange hår… Nu är bara frågan, hur går jag vidare, ljust eller extremt?
Min dermal trillade bort inatt så nu har jag inget bling mellan tittarna utan ett ärr och ett hål. Haha
Ni måste ju förstå vad jag menar med hål så, här får ni en bild också. Och nej, färgen är inte redigerad. Jag är så brun nu.
Och jag väntar… På hotellet. Men om en timme tar vi vårt pick och pack och åker till flygplatsen. Får äntligen checka in väskan och gå igenom den där jävla säkerhetskontrollen… Enligt hemsidan kommer jag att vara framme halv två svensk tid.. Jag skulle vara framme tio över tre idag.. Så tio timmars försening.. Och ångest… Och värme… Och oro…
Skit dag på ren svenska..
Jaja… En timme till. Sen är jag på väg.
Jag skulle ha varit hemma nu… Eller, på väg ner nu..men är jag det? Nej! Jag sitter på ett fucking hotell med ångest och huvudvärk och har nu gått och blivit förbannad. Det är fyra timmar kvar tills jag åker från detta hotell och sen är det tre timmar tills flyger går. Och faaaaan om det blir minsta lilla ändring till!
Nu ska jag leta resa på en toalett och därefter en poolbar eller någe så jag kan köpa någe mer och dricka, vattnet börjar ta slut…
Mitt humör också… Två timmar till middag.
Jag sitter fast… Mitt flyg är fast i Turkiet så jag kommer inte härifrån förns tidigast elva ikväll.. Nu mår jag förjävligt, ångesten blir bara värre för var sekund som går och jag vet inte vart jag ska ta vägen… Jag vill bara åka hem, NU! Varför blir allt skit när det inte får bli det??? Helvetes jävla fitt-flyg!
Med min hemska ångest var det här det sista jag behövde höra eller vara med om…
Jag vill bara gråta! Men jag sitter i lobbyn på ett hotell, så att gråta nu är inte att rekommendera.. Kväver tårarna istället och känner smärtan i bröstet bli värre och värre för varje sekund som går…
Faaaaaaaaaaan!
klockan är snart tio här.. jag vaknade för en timme sen..
Nu då? Inget jobb, alla vänner och familj jobbar..
Vaknade med en klump i halsen, smärta i bröstet, hjärtklappning…
Det blev lite miss i planeringen…
Jag åker hem redan imorn.
Jag har idag på mig att packa, (sola), säga hej då till alla och ta en sista tur i området…
Imorgon sitter jag på ett flygplan igen, den tanken ger mig panik.
Dels för att jag vill vara kvar här, men kan inte av förklarliga skäl…
Och dels för att jag är sjukt flygrädd…
Ångest och flygrädsla samtidigt.. det är nog inte den bästa kombinationen..
Men vad ska man göra.? Behöver man åka hem så gör man..
Nu ska jag sätta igång med packandet så det är nästintill klart när syster och T slutar jobba idag.
Då ska vi upp i bergen först, sen någon god middag och ikväll blir det ut för att träffa kollegorna en
sista gång innan det bär av… OM jag nu inte går på morgonmötet imorn vill säga..
Men tror jag kommer ha för mycket att göra innan jag ska åka.
Återkommer någon annan gång.
Jag skrev nyss på papper om att jag inte ska jobba mer här… Det tog emot ordentligt.. Men vad ska man göra? Blir det såhär så blir det. Får jag bestämma så är jag tillbaka i april och stannar en hel säsong. Trivs så sjukt bra här nere så jag skulle kunna bo här om jag kunde språket..
Tar emot att åka hem, men jag behöver det så.
Vet inte om jag skrev det förut men på fredag åker jag tillbaka till Sverige.. Jag både vill och vill inte åka hem..
Att allt ska va så svårt och tråkigt. Men, jag har haft två ockren halv vecka här nu och har träffat helt otroliga människor. Kommer inte glömma någon av dom. Vissa kommer man minnas mer än andra men alla kommer finnas kvar.
Nu ska jag fortsätta skämta med bartendern som inte vill att jag åker i väntan på tt.
See ya/Thess
ja, som ni såg igår så hade jag en helvetesdag…
Det är då en underdrift men..
Jag har pratat med kollegor, min chef, syster, TT och mamma om allting..
Och vi kom fram till att jag åker hem igen och får hjälp med min ångest.
det tar emot att åka hem men, jag kan inte hantera den här ångesten längre..
och jag vet inte vad den beror på heller.
Som min chef sa, åk hem, ta hand om dig själv och så kanske du kan komma tillbaka nästa säsong.
Sen sa han att han hämtar mig om jag inte kommer självmant..
Det känns ju bra det iaf, att han vill att jag ska komma tillbaka igen.
Det är synd att det blir såhär men, det här funkar inte.
hur mycket jag är trivs med staden, folket, jobbet, jaa allt, så går det inte..
Jag kan inte må såhär och samtidigt fokusera på att allting är nytt.
Flygbiljetten hem är bokad och nu jobbar vi med att fixa transfer till flygplatsen.
Var inte så billigt att boka via hotellet jag jobbar för så..
Men det ordnar sig på ett eller annat sätt.
Är inte säkert att jag får med alla saker hem heller eftersom flygbolaget inte tillåter
lika mycket vikt som det jag flög ner med..
Shit happens and there’s nothing you can do about it..
Nu är det som det är och jag känner som att jag gör många besvikna.
men jag måste sätta mitt välmående i första hand.
Jag hoppas att jag får ordning på detta snabbt så jag kan komma ner hit en hel
säsong nästa år istället. Jag trivs ju så bra med allt..
Usch vad jag inte vill säga hejdå till mina kollegor..
men jag måste. Så imorn går jag ner på morgonmötet och pratar med alla.
Någon kväll ska jag träffa en kille jag jobbar med också och prata om vad som hänt.
Han såg lite orolig ut igår när jag berättade att jag åker hem och inte kommer tillbaka i år.
Men men, vad ska man göra.?
Nu ska jag ta och åka ner till stranden och se om jag kan slappna av lite.
Skriver mer när orken finns igen.
Och jag önskar att jag var i Sverige… För idag vaknade jag med en helveteskänsla i mig.. Igår kväll var det lättare, men idag… Fysatan vad ont allt gör och vad dåligt jag mår… Jag behöver hjälp med min ångest men är nog väldigt svårt att få där jag sitter just nu…
Igår fick jag både samtal, sms och mail från familj och vänner som vill att jag ska må bra och klara det här, som säger att dom vet att jag klarar det här och att som är stolta över mig..
Men jag frågar då en sak… Vad är det att vara stolt över?? Att jag bryter ihop med världens ångest och bara vill åka hem? Nej… Det här är ett misslyckande.
Det här är det jag visste skulle hända…
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra… En del av mig vill hem och få hjälp med min ångest… En del av mig vill stanna… Den sista delen ska vi inte tala om, men som tur är så är det den minsta delen av mig…
Jag vet inte vad som händer eller varför.. Jag vet heller inte hur jag ska klara av det här… Jag vet inte vad jag ska göra…
Tishiii 