Distance between hearts is not an obsticle,
it’s a reminder of how strong love can be.
Det är sant, verkligen.. Kärleken till sin familj är så stark,
oavsett hur långt avstånd det är emellan oss alla..
Min skrutt är det bästa jag har i mitt liv, hon är mitt allt..
Men jag bort ca 35 mil ifrån henne nu, och det gör ont..
Jag saknar henne så otroligt mycket varje dag, men
avståndet ändrar inget, hon är alltid min skatt och jag
kommer alltid att älska henne som jag alltid gjort.
Min storasyster bor i ett annat land, och det är svårt..
För jag vet aldrig när jag får träffa henne igen, och vissa
dagar saknar jag möjligheten att kunna åka till henne
en helg bara för att få komma bort, slippa min verklighet.
Men jag älskar henne lika mycket nu som jag gjorde för
fem år sen, och det kommer inte ändras..
Min pappa bor ca 130 mil härifrån.. Jag har inte träffat
honom sen i somras och vet inte när jag gör det igen..
Men det gör inte att han betyder mindre för mig, att jag
inte älskar honom… Det gör bara saknaden större.
ALLA mina vänner bor 30-40 mil ifrån mig nu…
Mina fyra bästa vänner bor så långt bort och jag har
inte träffat någon av dom sen november, vissa ännu längre.
Saknaden till dom är enorm just nu och jag ÖNSKAR att
jag kunde åka upp till dom och träffa alla igen…
Men jag kan inte det, och det gör så ont att veta det.
Men, hur långt det än är, hur ont det än gör så vet jag
att min kärlek till dessa underbara människor är lika stor
nu som det va innan jag flyttade långt ifrån dom i höstas.
Om inte ännu större.
Det är en sak med avstånd… En typ av avstånd.
Sen har vi en sak om mig som många inte vet..
Det är nog bara två personer som vet det, och den ena fick
veta det idag, när jag svarade på ett meddelande..
När jag mår dåligt, eller har det svårt på något sätt,
eller om jag kanske är ledsen för något stort…
Då tar jag avstånd, från allt och alla…
Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på sms…
Jag är för mig själv, alltid.
En av mina vänner ifrågasatte för ett år sen om varför
jag inte hade pratat med honom på flera månader..
Just då hade jag det riktigt tungt av flera anledningar..
Men inte som nu.
Men jag förklarade för honom och sa då att jag tar
avstånd till folk när något är jobbigt osv.. Han förstod,
på en gång också.
Det är väl det jag hoppas idag med..
Att vännen jag förklarade till idag faktiskt förstod mig.
Den senaste tiden har jag i princip bara pratat med min
familj, självklart svarar på om någon skriver på fb också,
men jag pratar inte i telefon med någon, jag svarar inte
på meddelanden.. Ingenting.. Jag är för mig själv.
Jag vet inte varför jag gör så faktiskt, det bara blir så.
Kanske är så att jag inte vill förklara för någon om varför
jag känner som jag gör för stunden, för det gör ont.
Eller så vill jag bara komma förbi det i min ensamhet.
Jag vet helt enkelt inte, men det är så det är…
Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, det här med
saknad blev lite mycket för mig så…
Så, nu tar jag upp skissblocket igen och fortsätter
att jobba med tatueringen istället…
/Thess
Tishiii 