Nu har jag varit borta från den här bloggen i över ett år, jag startade en ny, men kände inte för att blogga.
Men nu då? Är det dags igen?
För ett år sen lite frygt skrev jag om att jag ville gå ut och prata om självsvält osv bland unga. det har inte blivit något än tyvärr.
Jag har sedan studenten varit arbetslös, sökt närmare 300 jobb, jag fick en intervju och kanske 50 svar totalt.
Intervjun som jag var på var den 26’e Maj i år, det kändes som att det gick förjävligt. Jag åkte därifrån och trodde att det inte skulle bli något, 40 minuter senare ringde min mamma upp mig och är jätteglad och säger ”Jobbet är ditt, du får 16800 i ingångslön och du börjar imorgon, ta det med dig matlåda”… Jag svär, mitt hjärta stannade för en minut där. Jag blev så otroligt glad, jag hade fått ett jobb..
Sist jag skrev här, då var jag tillsammans med E, jag var lycklig… Jag mådde bra, sommaren efter var perfekt….. Sen kom arbetslösheten, sen kom bråken, sen kom depressionen, ångesten…. Bråk efter bråk, löfte efter löfte… Igår, den 2’a september…… Då blev jag singel igen. Jag har de senaste två veckorna blivit anklagad för att vara otrogen, jag har inte fått ha kvar en vän, tilliten försvann och han gick bakom min rygg. I förrigår, då insåg jag att jag behöver vara själv. Jag behöver tid ensam för att må bra igen, så jag kan slappna av och få vara jag utan att tänka. Det senate dygnet har varit hemskt, men jag har en vän… EN vän som lyssnar och förstår, som hjälper mig att ta mig igenom det här. Han är den som har fått bort tårarna idag, han är den som har fått mig att ge äkta leenden… Han är bäst helt enkelt..
Men, singel igen… Och den här gången tänker jag vara det ett tag också, jag behöver tid för mig. Att göra vad jag vill, när jag vill. Jag ska leva mitt liv. Jag åker även till Spanien om två och en halv vecka, det kanske får mig att slappna av.
Men vad säger ni, ska jag ta tag i bloggen igen och hoppas på att någon vill läsa det jag skriver? eller ska jag ge upp den helt?
Om jag fortsätter skriva så kommer ni få läsa om hur jag steg för steg kommer att må bättre, ni kommer få veta hur det går med jobbet och ni kommer även få läsa om min barndom och tiden i högstadiet som gör att jag vill föreläsa för ungdomar. Ni kommer att få se en 20 årig tjejs helt vanliga liv hemma hos en ensamstående mamma som väntar på att hennes tid på jobbet ska vara över, som i måndags har börjat plugga, som är den starkaste personen jag känner.
Vill ni veta mera om mitt liv, då kan det här vara min väg till att bli jag igen. Jag är ingen tjej som sitter tyst, jag är en tjej med mycket åsikter som inte ofta är som andras. Jag är en tjej som sticker ut ur mängden. Jag är jag, och mitt namn är Therese, än så länge Dold bakom orden.
/ Snöflingan
|
|
||
|
Tishiii 