Ni tror att jag inte hör era ord..
Ni tror att jag inte ser era blickar..
Ni tror att jag inte förstår..
Ni tror att jag är kass…
Ni vet inte att jag hör er,
att det bränner inom mig när jag hör mitt namn..
Ni vet inte att jag ser era dömmande blickar,
att det svider att se någon se så på mig…
Ni vet inte att jag förstår,
att jag faktiskt vet att det är mig ni pratar om..
Ni vet inte att jag är smartare än så,
att jag bara ignorerar för att det ska bli ointressant..
Jag lever mitt liv,
på mitt sätt..
Jag gör det jag vill,
när jag vill..
Hela mitt liv har jag
fått höra elaka ord ropas efter mig,
hört mitt namn sägas runt omkring mig
och sett folk låtsas som att dom inte har sagt något..
Jag har kännt alla brännande blickar i min rygg,
jag har sett era dömmande ansiktsuttryck när jag går förbi..
Det har lärt mig mycket..
Det ni säger om mig,
det ni gör mot mig..
Det gör inte MIG till en dålig person..
Det gör ER till dåliga personer..
Jag har lärt mig att stå emot orden och blickarna,
jag har lärt mig att ventilera mina tankar och känslor på något säkert ställe..
Jag har lärt mig att inte bli arg,
utan att istället känna mig stolt.
För jag står för vem jag är,
jag står för vad jag gör,
jag står för vad jag tycker,
jag står emot era ord och blickar,
jag står för vad som händer mig,
bra som dåligt..
Jag backar inte,
jag trycks inte ner längre..
Om jag faller så reser jag mig upp ,
sträcker på mig mer än innanoch går rakryggad därifrån…
”Hon har gått upp i vikt?”
”Ser du vad hon har på sig?”
”Vem tror hon att hon är?”
”Det syns så tydligt på henne att det är så”
”Vet du vad hon gjorde?”
”Hur kan hon se ut sådär?”
”Hur kan han prata med henne?”
”Hörde du om Therese?”
”Det är så synd om Therese…”
Fåtalet ord gör idag ont..
Jag kan stå emot det,
tills någon säger att det är synd om mig.
För det är inte synd om mig.
Jag är den jag vill vara, mig själv..
Jag klär mig som jag vill klä mig..
Jag sminkar mig så som jag trivs..
Jag ändrar håret efter vad som passar mig och min stil..
Sakerna som händer mig,
antingen får jag skylla mig själv,
eller så är det en olyckshändelse..
Det är absolut inte synd om mig.
Jag är en människa..
Jag gör val här i livet,
jag gör fel ibland,
jag råkar ut för saker..
Precis som vem som helst.
Varför är det mitt namn som hörs?
Varför är det jag som får blickarna?
Varför är det synd om mig?
Jag är annorlunda till utseendet,
men inte mycket för jag har tonat ner det.
Jag har gått upp i vikt,
men är det verkligen så intressant?
Jag lever mitt liv nu,
när jag är ung,
när jag kan…
Ni borde lägga energi på era liv..
Dom kan inte vara så roliga
om ni har tid att prata om mig..
För jag är som vem som helst,
en helt vanlig männsika..
/Snöflingan
Tishiii 