Till dig, Om mig.
Jag är kanske inte den smartaste tjejen.
Definitivt inte den snyggaste eller sötaste.
Att jag har blviit kallad sexig så många gånger att jag inte ens minns alla,
det är något jag inte kan förstå.
Jag har ett jävla temprament,
och kan ha extremt dåliga dagar.
Och jaa, som du märkt så är mitt självförtroende inte det bästa.
Men vet du, trots allt det där så är jag en bra tjej.
Nu låter det kanske som att jag vill att du ska säga typ ”Jag vill ha dig” eller något sånt,
men det är inte det jag vill med det här inlägget.
Jag vill att du ska veta vem jag är, mer än den tjejen du har lärt känna hittills.
Jag har kämpat mig igenom många år av mitt liv,
på grund utan många olika saker.
En del saker har du fått höra om,
saker som jag bara berättar för dom jag verkligen litar på.
Jag vet inte hur mycket du har läst här i den här bloggen,
men har du läst tillräckligt så vet du att jag har väldigt starka åsikter om vissa saker.
Det är en sån tjej jag är,
jag har mina åsikter och jag står för dom, oavsett vad andra säger.
Samma sak med mitt utseende,
det är inte många som accepterar att jag ser ut som jag gör.
Men det sturntar jag i, för det här är den jag är.
Jag må verka kall, hård och bitchig,
men det är jag inte.
Jag är egentligen en tjej,
med för stort hjärta,
som bryr sig lite för mycket om andra istället för mig själv.
Du vet redan vad jag tycker om dig,
delvis iaf.
Men, det du inte vet,
det jag har inom mig.
Oj, jag vet inte ens om jag vågar varken säga eller skriva det.
För vet du, även tuffa tjejer som jag kan bli rädda.
Du är speciell, det är du.
På ett bra sätt men,
jag vet inte.
Det är något med dig som jag fastnade för,
jag kan inte riktigt sätta fingret på vad men,
något är det.
Kommer du ihåg den dagen i september,
när jag var så otroligt ledsen?
Varje gång jag kände tårarna komma,
dåvände jag mig till dig.
För jag visste att, hos dig finns något.
En trygghet på något sätt.
Det du sa några dagar efter det,
att du hade velat ge mig en kram när du såg mig så ledsen,
men inte visste om jag hade tyckt att det var okej.
Jag kommer nog aldrig att glömma hur glad jag blev då.
Det är oerhört uppskattat, och jag tycker det är okej.
Jag vet att mitt humör och mina känslor har varit som en berg- och dalbana den här hösten och vintern.
Mycket av det är för att jag har kämpat med mina känslor,
och under tiden som jag har gjort det så har det hänt ännu mer saker.
När jag väl kände att jag hade släppt allting, kunde vara glad och fortsätta igen.
Då kom nästa sak,
och sen började det om.
Den värsta smällen vet du nog när den kom,
för du vet hur dåligt jag mådde efter det,
du vet hur dålig jag kände mig.
Nu hade allting blivit bra igen, och då kom nästa smäll.
Men det här ska jag klara av,
jag ska vara glad och jag ska hålla humöret uppe.
Jag ska vara stark nu.
Du har frågat mig vad jag vill,
trots att du redan borde ha svaret.
Jag vill svara på det,
men vågar jag?
Vågar jag chansa den här gången?
Eller ska jag helt enkelt låta bli?
Det tål att tänkas på, iaf för mig.
Men nu har jag haft lite tid att tänka,
jag har lite tid kvar fortfarande.
Hoppas jag iaf.
Alla tror att jag är så tuff och så stark att ingenting kan få mig till tårar,
jag kan inte vara osäker på något eller vara rädd.
Men nu, nu är jag både osäker och rädd.
Och du har ju sett mig gråta så, du vet att det går att få mig ledsen med.
Nu har jag slut på ord, iaf ord som jag kan skriva här.
Men jag hoppas att du läser det här,
och jag hoppas att du förstår meningen i det hela.
Till dig.
Från mig.
/ Snöflingan
Tishiii 