Det finns mycket jag saknar.
Jag saknar att ha min syster nära, våra kvällar i hennes lägenhet som var helt utflippade för det mesta, vårat galna sätt att va på när vi är tillsammans. Jag saknar till och med våra bråk, hon är min syster, min absolut bästa vän. Men hon bor i ett helt annat land och vi ses som mest en gång i halvåret. Jag saknar henne helt enkelt.
Jag saknar min morfar.. Han lämnade oss för 13 år sedan. De sista åren var väl inte de roligaste, han kunde knappt prata så det var svårt att förstå honom. Men jag saknar de dagar vi hade när vi satt där vid köksbordet, spelade kort och åt ”kolabönor”, morfars favorit.. Att försöka fuska när man la en patiens, det var omöjligt när han var i närheten. Du hann knappt tänka tanken innan han hytte med fingret och mumlade något åt en. Sen tittade man på honom lite blygt och såg bara ett leende. 13 år, det är en lång tid. Jag saknar honom.
Jag saknar min farfar, eller jaa.. Saknar vet jag inte, men jag önskar att han hade levt längre så han hade fått lära känna mig också, så han hade fått träffa sitt tredje barnbarn, han hade älskat henne. Det är idag 18 år och 26 dagar sedan han dog. Jag var alltså två år då, fick aldrig min chans att lära känna honom. Jag önskar att jag hade fått det, fått ha honom med mig länge, så han hade kunnat lära mig segla, så han hade fått se allt jag egentligen har lyckats med i mitt liv. Och min systrar för den delen, han hade varit så stolt.
Jag saknar en vän, en vän jag hade för 4 år sedan.. En vän jag inte har pratat med på över 3 år, en vän som vände ryggen till mig pga skitsnack. Han var den som förstod mig, han var den som var som mig, han var den som jag då var mig själv med. Jag saknar allt med honom, verkligen allt. Han var den som blev ledsen när jag skulle flytta 11 mil från vhd, han var den som var gladast när jag kom tillbaka igen. Vi gick inte på samma skola då, han gick i Trosa och jag gick i vhd, men på något sätt så hittade vi varandra. Om jag inte minns helt fel så var den en tjejkompis till mig som ville att jag skulle prata med honom om henne för att hon var intresserad, det blev inte så att dom blev något, utan jag fick en bästa vän istället. När jag tänker tillbaka så, då kommer jag verkligen ihåg alla konversationer vi har haft, alla sjuka videosamtal, alla pinsamma stunder när man har träffat på varandra på helt fel ställen.. Eller i mitt fall skämt ut mig totalt första gången jag träffade honom, dock så visste jag inte att han stog bakom mig när jag vände mig om men.. Bra första intryck där. Tänker inte skriva vad jag gjorde men, pinsamt var det iaf när man kom hem och pratade med honom på kvällen igen.
Åh, jag saknar verkligen den tiden, den vänskapen. Men, saker förändras. Men jag kan iaf le och vara glad för den tiden idag.
Sen finns det en person till som jag saknar. En kille som har stöttat mig genom en hel del saker, en kille som förstår sig på mig, en kille som vet vad jag tänker eller känner utan att ens fråga. En underbar kille, en underbar vän. Det är väl inte sådär jätte länge sen jag träffade honom, men jag saknar honom ändå. Han är bra, på många sätt. Och han har ett hjärta av guld.
Det är vad jag saknar, och mycket mycket mer. Men det blir ett långt inlägg om jag ska skriva allting. hehe
See ya/ Snöflingan
Tishiii 