norrköpings shopping va inte lika bra nu som sist jag va här för shopping. Fast då hade jag grymt sällskap också, kan jag ju inte säga om idag. Haha. Men, mamsen fick ett uppdrag av mig nu, hon får köpa skor till mig, behöver jag inte tänka på det iaf. Hehe. Nu sitter jag på tåget hem igen iaf, har en sak o fixa i stan innan jag tar bussen hem därifrån sen också, eftersom jag jämt lyckas med det omöjliga. Haha.

Feel this, can you feel this, my heart beating out of my chest.

Ja, som ni läste, eller ja kanske läste, i förra inlägget så..
Sömnlös natt igen…
Just nu känner jag att jag verkligen behöver kaffe, så det står först på min lista…
Sen snabbdusch, sen dricka kaffe och sminka mig…
Sen MÅSTE jag verkligen äta någe innan jag ska ge mig iväg…

I förra inlägget så skrev jag verkligen från hjärtat,
så vill ni veta vem Thess, eller Tishiii, är så läs det.
It’s all me.. Och jag kommer inte ta bort det som många ”storbloggare” gör när dom skriver något personligt..
Jag har valt att dela med mig av mitt liv här, då kan ni lika gärna få allt av mig också.

Ni får tycka att jag är patetisk för det jag skrev om ni vill det..
Ni får tycka precis vad ni vill, precis som jag gör..
Jag öppnade mitt hjärta helt nu, för första gången på många år.
Jag är för en gångs skull stolt över mig själv som vågade göra det med tanke på
att jag vet vilka många av de som läser bloggen är.
Hade det här varit för ett år sen så hade jag inte haft modet eller styrkan till det.

Men, man måste våga chansa ibland, även om det kräver att man ska öppna hela sitt hjärta för mååånga människor.

Nu har jag bara en sak kvar som jag måste bestämma om jag vågar chansa på eller inte…
Vi får se, jag har lite tid på mig fortfarande.

See ya/ Tishiii

When you find true love, don’t let it go.

Inatt låg jag vaken, ensam i en tom lägenhet…
Jag kunde inte ens slappna av för tårarna rann hela tiden.
Runt tre skrev jag det som jag kommer att skriva här nu..
Så, ni får ursäkta om det är rörigt eller osammanhängande, men det är något iaf.
Och det är direkt från hjärtat, ni kommer verkligen se vem jag är. Just nu.

Jag är snart 22 år, snart arbetslös igen och jag är singel.
Tankarna kring dom tre sakerna är många.
Jag är 22, och vart har jag kommit i mitt liv?
Vad har jag lyckats med hittills? Den listan är väldigt kort.
Jag klarade grundkolan, jag klarade knappt gymnasiet,
jag var arbetslös i ett år innan någon vågade chansa på att ge mig en anställning.
Och nu, 15 månader senare blir jag snart arbetslös igen.
Vad hände med mina mål? Mina drömmar? När händer det?
Jag borde ha nått iaf ett av målen vid det här laget, men det har jag inte.

Arbetslös igen, vad gör jag nu?
Börjar om från noll igen?
För ett och ett halvt år sedan trodde jag aldrig att JAG skulle säga dom här orden,
men jag kommer att sakna Camfil, riktigt jävla mycket också.
Jag har under min tid där fått många riktigt bra vänner,
några få som har en riktigt stor plats i mitt liv
och några som är helt oersättliga i mitt liv, ingen kan någonsin ta deras plats.
Men nu avslutar jag mitt kapitel där, jag börjar om på noll igen.
Lämnar allt det här bakom mig.

Jag är singel, har varit det i snart ett år nu.
En tid under det här året kände jag att kanske skulle det ändras igen,
jag kanske skulle få känna kärlek snart igen.
Men det slutade inte så bra.
Det slutade med att ett hjärta krossades, och att en vänskap höll på att gå åt helvete.
Just nu vet jag inte riktigt om jag tror på något av det, vänskap och kärlek.
Det kanske inte är något som jag ska ha.?

Ditt livs kärlek… Vad är det?
Kan man hitta den när man är ung?
Kan det vara personen som har sårat dig mest?
Som har fått dig att gråta mer än någon annan?
Eller är det han som får ditt hjärta att slå extra slag?
Han som får det att pirra till i magen varje gång han är i närheten,
han som har rösten som får dig att rysa när han säger ditt namn?
Han som får dig att bli helt varm inombords bara genom att lägga sin hand på din arm,
eller stryka den över din rygg?
Eller är det han som får dig att skratta, som har stått vid din sida genom bra och dåliga tider,
han som har sett vem du verkligen är?
Han som vet hur han ska göra dig glad när allting känns svårt,
tårarna bränner i ögonen och du bara vill ge upp.
Han som har ett leende till dig även när det är svårt för honom.
Han som sa ”Det kommer att bli vi.”…

Dom två sista killarna skulle man gärna göra till en och samma.
Men om alla tre är en person, vad gör man då?
Är det ditt livs kärlek, som man skulle kunna leva hela sitt liv med?

Kan jag ha hittat mitt livs kärlek, utan att faktiskt ha fått kärleken?
Jag vet inte. Men jag vet att,
när det är bra mellan oss, då är det riktigt bra,
då önskar man att det faktiskt var han och jag,
och att jag skulle få visa det för hela världen.

Jag sa för länge sen att jag skulle släppa taget om honom och mina känslor.
han sa åt mig att inte göra det, men jag lyssnade inte.
Jag kämpade för att släppa taget.
Jag har levt i förnekelse sen dess,
jag har sagt till alla att jag inte känner något, men det är inte sant.
Jag känner allt, jag tycker otroligt mycket om honom, allt med honom, bra som dåligt.

Men det är inte min tur nu.
Det är inte jag som ska vara kär och lycklig just nu,
det är någon bättre. Min mamma.
Hon må vara 46 år, men äntligen har hon hittat det jag VET är hennes livs kärlek.
Och hon om någon förtjänar det.
Att se och höra hur lycklig hon är nu,
det är helt fantastiskt. Det finns ingen som förtjänar det mer än henne.
Hon är precis som mig, har alltid satt alla andra i första hand,
men nu är det hennes tur.
Ni anar inte hur bra jag mår av att se det.
Och hon kunde inte ha valt en bättre kille.
Även han är helt fantastisk.
Jag kan skatta mig lycklig som kan säga att han är en del av min familj nu.
Dom två förtjänar varandra,
efter åtta års vänskap var det verkligen dags även för dom att se att dom hör ihop.

Jag hoppas att även jag kan få det så bra.
Gärna snart, ensamhet är ingenting för mig.

/Thess, direkt från hjärtat.

…..

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Absolut ingen aning…

Usch, det var inge roligt att vakna idag..
Nej, jag vaknade inte nu, det va ett tag sen men…
Iaf… Det är sista dagen på jobbet för väldigt många,
vilket betyder att jag bara har fyra dagar kvar nästa vecka..
Och till på köpet så vaknade man med världens hemskaste smärtor i magen..
Hm, undra varför? Eller inte, va ganska lätt att veta varför.
Så nu har man fått anledningen till varför mitt humör tvärvände igår också. haha
Well, shit happens.

Nu då? Jag har ingen aning, jag är sjukt uttråkad atm och det finns absolut ingenting att göra…
Jo, städa, men det tänkte jag göra imorn när jag har ännu mindre att göra innan jag troligtvis drar till norrköping.

Äh, jag ger upp, gå och fixa iordning lite lunch istället.

See ya/ Tishiii

yepp

Snott från en fb-grupp jag är med i..

Dear boys,
Until the day you start having periods,
have babies,
and watch the one you love be with someone else all together,
you aren”t as strong as you think.
Sincerely,
Girls

Du ger det du vill när du tror att du känner mig, men du reser utan mål så nu reser jag mig bort från dig.

Jag höll på att göra bort mig rätt ordentligt ikväll…
Helt plötsligt under kvällen så tvärvände mitt humör..
Jag var jätteirriterad, arg och ville inte se någon egentligen, men det var bara att bita ihop ungefär..
Jag gjorde allt för att inte säga ett ord till någon för att inte riskera att säga heeelt fel saker.
För som vanligt när man är på så kasst humör så är risken stor att man säger saker som man inte borde säga..
Så höll det på att bli för mig..
Jag va ut på lagret när min vän kom och skulle väl antagligen skämta med mig,
men när jag är på så dåligt humör så tål jag inte skämt…
Jag blängde bara på honom i princip och vet inte riktigt vad jag sa…
Men jag vet vad jag höll på att säga..
Som tur var så hann jag bita ihop innan jag slängde ur mig den kommentaren..
Jag tänkte inte ens skriva här vad jag höll på att säga..
För det är ingenting jag skulle säga till någon.. Speciellt inte en vän.

Men nu, i efterhand så känner jag mig ändå dum, även fast jag inte sa något..
Orden fanns ju ändå där i mitt huvud…
Fast, det finns nog värre saker som jag känner mig riktigt skyldig för…
Saker som jag önskar att jag kunde göra ogjorda.
Men tyvärr så går det väl inte att vrida tillbaka tiden nu…

Jag tänkte på en sak igår..
För ett år sen, 2’a september för att va exakt.
Då valde jag att lämna ett långt förhållande..
Jag mådde jättedåligt under en tid, och jobbet var det som höll mig uppe.
Jobbet och en vän…
Nu, nästan precis ett år senare VET jag att jag kommer må ungefär lika dåligt igen..
Nu har jag inget annat jobb som håller mig uppe..
Och den vännen, jag vet inte om hon/han kommer hålla mig uppe den här gången.
Men jag tror inte det.
Det känns inte som det.
För att, för varje dag som går så känns det som att vi glider längre och längre ifrån varandra.
Och jag hatar det verkligen.
Sen efter en tid så kommer en dag, eller en stund, då allting känns som förut, allting är bra igen..
Och så helt plötsligt så vänder det.

Nu kommer jag behöva min vän, det känner jag på mig ..
Vad ska man göra?

Nu tänker jag åter igen lägga bort datorn och försöka sova, blir en tidig morgon imorn igen så.

See ya/ Tishiii

Jag vet vem jag är när jag är hos dig.

Onsdag idag…
Om en vecka kommer mitt huvud vara kaos på riktigt,
Men idag, idag är jag glad, ovanligt glad.
Allting känns bra idag,
finns inte mycket som kan ändra på det.
Kanske en sak, men jag får la se till att det inte händer.
För såna här bra dagar har jag inte haft på väääldigt länge,
så nu vill jag behålla den här känslan hela dagen.
Jobbar på en bra station idag också,
finns verkligen inte mycket som kan förstöra det här nu.

Nej, nu är det dags för mig att fixa det sista innan man ska iväg till jobbet igen,
men vem vet… Jag kanske slänger in en update under kvällen… Om ni är snäll så.:P

See ya/ Tishiii

Look what has happened to ”just one kiss”…

Träningsvärk, huvudvärk och en smärta i bröstet som ingen förstår.
Träningsvärk…
Hur faaaaaaaan kan jag ha det??  Inte fan har jag tränat nu iaf, mer än övningarna som jag fått från sjukgymnasten,
men det ger mig ju inte träningsvärk…  Usch..
Huvudvärk..
Det går under skyll dig själv principen… Jag använder inte mina glasögon, vilket ger mig spänningshuvudvärk…
Smaaaaart tjej, eller inte så mycket inte…

Smärta i bröstet…
Känns som någon har slitit ut mitt hjärta, hoppat på det, sparkat det, slagit det och sen satt tillbaka det igen utan att göra det helt först.
Varför? Många anledningar…
Det finns så mycket jag skulle vilja säga eller skriva…
Men jag kan inte, jag kan verkligen inte..
Som jag sa idag.. ”Skulle jag säga det så skulle det nog kännas som att en stor sten skulle lyftas från mina axlar.. Men jag kan inte.”
”Vissa saker ska man bara inte berätta.”
Svaret: ”Berätta när du känner att du är redo.”
Jag kommer inte ihåg om jag sa det jag tänkte då…
Men i mitt huvud så var orden iaf  ”Det hjälper inte att jag säger det, det ändrar ingenting ändå. Det är bara ord, har dom ens betydelse när dom kommer från mig? Jag vågar inte chansa, igen..”

En annan anledning är jobbet, chockerande va?
Jag räknar bara ner, nu har jag 6 kvällar kvar… Och det känns bara mer och mer jobbigt att gå dit.
På torsdag när nästa veckas schema kommer upp så kommer mitt namn finnas söndag-onsdag…
Sen är jag borta, och jag vet inte om jag någonsin kommer att hamna där igen.
De flesta som jag jobbar med försöker intala mig att jag kommer få komma tillbaka snart igen..
Men jag vill inte tro dom, för då kommer jag bara bli besviken när jag inte får det.
Mi var helt hundra ikväll på att jag ska få komma tillbaka för ”Du är så duktig, du kan allting här inne och vi kommer att behöva dig här.”..Det känns ju skönt att höra dom orden, men jag vill inte tro på dom.
S är också helt hundra på att jag är tillbaka snart igen, likaså Z..
Jag kan göra en lååång lista på vad folk som tror att jag kommer tillbaka har sagt, men jag vill inte..
För tids nog så kommer jag börja hoppas, och det vill jag inte..

Nu rinner tårarna igen och jag var inte långt ifrån att ta upp telefonen och slå ett nummer som jag inte borde slå…
Jag behöver min vän, men han vet det inte… Jag behöver hans tröstande ord igen..
Jag behöver höra hans röst säga ”Det ordnar sig, det vet jag. Du klarar det här.”
Jag behöver ha den där handen strykandes på kinden och ryggen…
Men jag kan inte, jag ska inte….
Hur mycket jag än behöver honom nu..

Nej, jag orkar inte med det här längre… Jag kryper ner och gömmer mig under täcket och hoppas på en bättre dag imorgon, en dag med mindre smärta i bröstet. En dag utan att det hugger till i magen på mig av vissa tankar..
En bra dag helt enkelt.

/Thess.

You said you’re just one in the crowd, but your laughter is way too loud..

Idag får ni en mening av mig…

I could have love you, you know…